kontrolleradgalenskap

Liksom de flesta tonåringar, så hade jag ångest, men så här 10 år senare kan jag analysera min tonårsångest och inser att jag förmodligen inte hade ångest över samma saker som mina jämnåriga.

Som tonårsångest ser jag den ångest man då känner över att tvingas bli vuxen, alla de val man måste göra inför sin framtid, men också ångest över brustet hjärta, nationella prov, dagens klädval, komplex för sitt utseende och ångest över krav om bra betyg.

Jag hade ångest över dessa saker, precis som en vanlig tonåring.

Jag hade även ångest över en mängd andra saker som man nog inte ser som normal tonårsångest.

Jag hade ångest för att jag hade blivit bortrövad av utomjordningar och de kunde hämta mig när som helst, speciellt om det var mörkt.

Jag hade ångest för att jag var förföljd av en man i en grå, gammal Volvo kombi och denna bil dök upp överallt, när som helst.

Jag hade ångest på grund av radiosändaren i en av mina kindtänder, som utomjordingarna förmodligen placerat där.

Jag hade ångest över att jag inte kunde prata med någon om mina rädslor, för jag visst ju att ingen skulle ta mig på allvar. Jag hade ångest över att folk skulle tro att jag var galen och skyffla in mig på mentalsjukhus.

Jag fick ångest av skolan, av för mycket folk, höga ljud och att gymnasieskolan var alldeles för stor rent byggnadsmässigt. Den stora, luftiga byggnaden som delvis hade glastak gav mig ångest och jag kände mig bevakad av utomjordingarna.

Jag har uppnått den ädla åldern 27 år nu och när jag ser tillbaka på mitt liv, så ser jag inte bara en gränspsykotisk och ångestriden tonåring, jag ser också ett barn med ångest inför det mesta i omvärlden.

Nej, jag överdriver inte här, i det jag minns från att jag började skolan, finns ångesten med. Vilda, galna fantasier gjorde inte ångesten bättre och hade jag inte vetat bättre nu, så hade jag kanske trott att den där lilla flickan var rädd för både den verkliga världen och sin egen fantasivärld. Jag var inte rädd, jag hade ångest.

I mellanstadiet började jag ljuga mig sjuk. Jag hade ont i huvudet, ont i magen, ont i ryggen eller i foten. Jag ljög så bra att jag trodde på det själv ibland, men jag hade inte så jäkla ont. Jag orkade bara inte. Jag orkade inte klä på mig, jag orkade inte gå utanför dörren och jag orkade definitivt inte med en stökig och högljudd barngrupp på 25 ungar.

Jag hade Antidagar och ångest redan som barn, men jag var givetvis inte medveten om det. Som 10 åring visste jag inte vad ångest var, men nu vet jag och nu kan jag se hur ångesten följt mig genom livet.