Gamla sår

Läste artiklarna om bostadsbristen i Göteborg nu.
Det är nått jag känner väl till, väldigt väl.
Att läsa om det var som att slita upp gamla sår. För det var inte ens ett år sedan som jag blev hemlös och tvingades bo på ett korttidsboende för psykiskt funktionshindrade.
Då... i höstas höll min värld verkligen på att rämna pga boendet.
Redan under sommaren förra året började jag bli stressad eftersom jag visste att jag bara kunde bo kvar i 2a handslägenheten till September.
Jag letade febrilt på Boplats, lade in annonser, svarade på annonser osv....men ingenting.
Till slut var det en vecka kvar och Socialen såg då till att jag hamnade på korttidsboendet, som jag brukar kalla Gökboendet.
Där blev jag kvar i tre månader.
Tre helvetiska månader där mitt liv låg på is. jag försökte att inte tänka, inte känna, inte vara.
Jag mådde otroligt dåligt, blev tvungen att ta mycket mediciner för att inte försvinna in i en stress-framkallad psykos. Jag sov dåligt och fick börja med sömntabletter igen, som knappt hjälpte. Jag knaprade lugnande för att inte förgås av ångest. Jag tröståt för att försöka stilla en avgrundsdjup oro.

Det var nog de värsta månaderna i mitt liv, utan tvekan. Och då har jag ändå gått igenom flera helveten tidigare...men då har jag haft ett hem, det hade jag inte på Gökboendet. Jag hade ett litet rum och ingen fast adress.
Inget hem, ingen trygghet.
Jag är ingen bohem, jag har en svår psykisk sjukdom och jag behöver trygghet och fasta punkter i vardagen.
Jag kräver inga mirakel, jag kan nöja mig med en kopp kaffe i morgonsolen i mitt kök.

Efter tre månader kom min chans. En lägenhet, ett sk. referens-boende med möjlighet till första hands kontrakt efter 18 månader.
Jag åkte och tittade på lägenheten, mindes inte alls nått av vad jag såg.
Det var ju dock en lägenhet! Så jag tackade jag så fort jag kunde givetvis.

Denna lägenhet är, förutom adekvata mediciner, det bästa som hänt i hela mitt liv tror jag. Min lägenhet, min räddning.
Jag trivs otroligt bra här på min 47 kvm, även om det är gas-spis.
Det är lugnt och skönt, här händer inte mycket, men det är det jag tycker om. Lugnet. Ro.

Kvällen efter inflyttningen hamnade jag i ett slags fysiskt chocktillstånd.
Jag frös, skakade och var förvirrad.
Flera månaders stress, oro, ångest och rotlöshet var nu över.
Jag släppte taget och låg i min säng länge och bara existerade.
Sedan påbörjade jag ett nytt liv, i min nya lägenhet

Skrivet den 10 apr 2007 21:13


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0