Journaler
Galenskapen kontrolleras med musik av Madrugada, folköl och kasserande.
För några dagar sedan så läste jag igenom de journalanteckningar om mig som jag innehar. Dessa är från mina år på Studenhälsa i Lund och min tid hos NåUt-teamet i Göteborg.
Jag anser det vara hyffsat intressant läsning, men det krävs naturligtvis att man är lite insatt i "läkarjargongen" annars förstår man inte så mycket av det skrivna då det inte är normal svenska som journaler skriv på.
Tidgare har jag fått läsa mina journaler från öppenpsykiatrin i Eslöv, men de har jag tyvärr inga egna kopior av. Jag har också journaler hos Barn och Ungdomspsyk i Värnamo, så vida dessa inte slängt bort pga sin ålder, men dem har jag aldrig läst ett ord av.
Nu funderar jag åter på att försöka samla in resterande journaler, både för min egen skull, men också för att mitt försäkringsbolag sagt att de skall utreda om jag har rätt till ersättning från min sjukdomsförsäkring. Försäkringsbolaget har redan gjort en första utredning och då begärde de in journaler från BUP och Eslöv med mitt tillstånd.
Dock trodde jag inte att försäkringsbolaget skulle gå tillbaka så långt som till BUP och 1997, men det gjorde de alltså och ansåg att jag redan då uppvisade tecken på schizofreni, trots att jag på BUP behandlades för depression eftersom jag inte vågade berätta om mina vanföreställningar.
Dock innebär detta journalinsamlande att jag måste ringa både till Värnamo och Eslöv, något som inte är så lätt när man har telefonfobi, men det är ju förmodligen ingen brådska med detta, så jag inväntar en bra dag.
BUP-journalerna tar jag först, då det gått 10 år sedan jag slutade på BUP och det innebär att journalerna möjligtvis då kommer att förstöras i år, om så inte redan skett.
Alla patienter har rätt att läsa sina journaler, även psykiatripatienter. Dock är det sällan som den vanliga, lanstingspsykiatrin är särskilt positiv till att patienten läser sina journaler. Studenhälsan däremot är det betydligt mycket lättare att få ut sina journaler från enligt min mening, där ifrågasätter man inte patientens rätt.
Jag måste dock påpeka att Stundenthälsan i vissa lärosäten är minst lika bra som den psykiatriska öppenvården, ibland till och med bättre. Studenthälsan i Lund hade en egen psykiater, en mycket bra sådan också som inte hängde upp sig på diagnoser, utan behandlade mina symtom allt eftersom jag vågade berätta om dem. Behandlingen bestod i både medicinering och samtal.
Jag gick hos Studenthälsans psykiater i ungefär 3 år och han satte aldrig någon tyngre diagnos på mig. I journalen framgår att han misstänkte en personlighetsstörning, men den enda diagnos han verkligen satte var depression. För han var tvungen att skriva något på mina sjukskrivningspapper.
INGEN psykiater har känt mig så väl som Studenhälsans, för jag har inte fått det förtroendet för andra psykiaters och inte heller den långa tiden att skapa förtroende. Visst kunde han kännas lite tjatig ibland, när han påpekade vikten av socialt engagemang, något som jag då hade stora brister i, men han ville ju väl och visste att han hade rätt.
Utan Studenhälsans psykiater vet jag inte vart jag hade varit idag, OM jag hade varit. För när jag blev remitterad till lanstingspsykiatrin blev jag enbart hänvisad till Studenthälsan eftersom jag var student och landstringspsykiatrin var överbelastad.
På Studenhälsan fick jag en tid veckan efter jag ringde första gången.
Landstingspsykiatrin tog 3 månader på sig enbart för att behandla min remiss från vårdscentralen.
Jag vet mycket väl att Studenhälsan inte har den belastning som landstingspsykiatrin har, men 3 månader för att bedömma en remiss??? Nu är väntetiderna förmodligen ännu längre än 3 månader förvisso, detta var ju 2001 och saker verkar förändras -till det sämre.
Jag är oerhört tacksam för Studenthälsans psykiater, den kunskap och det engagemang han visade. Han kan ha räddat livet på mig flera gånger.
Det förvånar mig inte att han valt att arbeta på Studenhälsan, då landstingspsykiatrin är som den är.
När jag sedan flyttades över till landstingspsykiatrin, eftersom jag inte kunde studera längre och ansågs behöva specialistvård, tog det bara ca 6 månader innan jag fick schizofreni-diagnosen av en läkare som jag då hade träffat 3-4 gånger. Därför har jag varit väldigt skeptiskt till min diagnos, jag är fortfarande skeptiskt emellan åt.
Så en rejäl journal-genomgång skulle nog sitta fint.
Med detta inlägg, uppmanar jag inte andra att beställa sina journaler hur som helst. Det kan blir mycket jobbig läsning, inte bara pga läkarspråket, men av själva innehållet. Får ni erbjudande om att läsa journalerna med tex en kontaktperson närvarande, så ta det erbjudandet.
För några dagar sedan så läste jag igenom de journalanteckningar om mig som jag innehar. Dessa är från mina år på Studenhälsa i Lund och min tid hos NåUt-teamet i Göteborg.
Jag anser det vara hyffsat intressant läsning, men det krävs naturligtvis att man är lite insatt i "läkarjargongen" annars förstår man inte så mycket av det skrivna då det inte är normal svenska som journaler skriv på.
Tidgare har jag fått läsa mina journaler från öppenpsykiatrin i Eslöv, men de har jag tyvärr inga egna kopior av. Jag har också journaler hos Barn och Ungdomspsyk i Värnamo, så vida dessa inte slängt bort pga sin ålder, men dem har jag aldrig läst ett ord av.
Nu funderar jag åter på att försöka samla in resterande journaler, både för min egen skull, men också för att mitt försäkringsbolag sagt att de skall utreda om jag har rätt till ersättning från min sjukdomsförsäkring. Försäkringsbolaget har redan gjort en första utredning och då begärde de in journaler från BUP och Eslöv med mitt tillstånd.
Dock trodde jag inte att försäkringsbolaget skulle gå tillbaka så långt som till BUP och 1997, men det gjorde de alltså och ansåg att jag redan då uppvisade tecken på schizofreni, trots att jag på BUP behandlades för depression eftersom jag inte vågade berätta om mina vanföreställningar.
Dock innebär detta journalinsamlande att jag måste ringa både till Värnamo och Eslöv, något som inte är så lätt när man har telefonfobi, men det är ju förmodligen ingen brådska med detta, så jag inväntar en bra dag.
BUP-journalerna tar jag först, då det gått 10 år sedan jag slutade på BUP och det innebär att journalerna möjligtvis då kommer att förstöras i år, om så inte redan skett.
Alla patienter har rätt att läsa sina journaler, även psykiatripatienter. Dock är det sällan som den vanliga, lanstingspsykiatrin är särskilt positiv till att patienten läser sina journaler. Studenhälsan däremot är det betydligt mycket lättare att få ut sina journaler från enligt min mening, där ifrågasätter man inte patientens rätt.
Jag måste dock påpeka att Stundenthälsan i vissa lärosäten är minst lika bra som den psykiatriska öppenvården, ibland till och med bättre. Studenthälsan i Lund hade en egen psykiater, en mycket bra sådan också som inte hängde upp sig på diagnoser, utan behandlade mina symtom allt eftersom jag vågade berätta om dem. Behandlingen bestod i både medicinering och samtal.
Jag gick hos Studenthälsans psykiater i ungefär 3 år och han satte aldrig någon tyngre diagnos på mig. I journalen framgår att han misstänkte en personlighetsstörning, men den enda diagnos han verkligen satte var depression. För han var tvungen att skriva något på mina sjukskrivningspapper.
INGEN psykiater har känt mig så väl som Studenhälsans, för jag har inte fått det förtroendet för andra psykiaters och inte heller den långa tiden att skapa förtroende. Visst kunde han kännas lite tjatig ibland, när han påpekade vikten av socialt engagemang, något som jag då hade stora brister i, men han ville ju väl och visste att han hade rätt.
Utan Studenhälsans psykiater vet jag inte vart jag hade varit idag, OM jag hade varit. För när jag blev remitterad till lanstingspsykiatrin blev jag enbart hänvisad till Studenthälsan eftersom jag var student och landstringspsykiatrin var överbelastad.
På Studenhälsan fick jag en tid veckan efter jag ringde första gången.
Landstingspsykiatrin tog 3 månader på sig enbart för att behandla min remiss från vårdscentralen.
Jag vet mycket väl att Studenhälsan inte har den belastning som landstingspsykiatrin har, men 3 månader för att bedömma en remiss??? Nu är väntetiderna förmodligen ännu längre än 3 månader förvisso, detta var ju 2001 och saker verkar förändras -till det sämre.
Jag är oerhört tacksam för Studenthälsans psykiater, den kunskap och det engagemang han visade. Han kan ha räddat livet på mig flera gånger.
Det förvånar mig inte att han valt att arbeta på Studenhälsan, då landstingspsykiatrin är som den är.
När jag sedan flyttades över till landstingspsykiatrin, eftersom jag inte kunde studera längre och ansågs behöva specialistvård, tog det bara ca 6 månader innan jag fick schizofreni-diagnosen av en läkare som jag då hade träffat 3-4 gånger. Därför har jag varit väldigt skeptiskt till min diagnos, jag är fortfarande skeptiskt emellan åt.
Så en rejäl journal-genomgång skulle nog sitta fint.
Med detta inlägg, uppmanar jag inte andra att beställa sina journaler hur som helst. Det kan blir mycket jobbig läsning, inte bara pga läkarspråket, men av själva innehållet. Får ni erbjudande om att läsa journalerna med tex en kontaktperson närvarande, så ta det erbjudandet.
Kommentarer
Trackback
