kontrolleradgalenskap

Just nu kontrolleras galenskapen medelst musik från bandet Summoning, en kall folköl och svala vindar.

Dagen har varit tom på det mesta och humöret känns lite som förfallen skorsten i full storm.
Att sluta med anti-depressiv medicin är inte en picknick i det gröna, det är inte ens en ljummen göteborgsk låtsas-falafel på nått halvskumt hak. Det är snarare en kastrull stelnade snabbmackaroner i köket du inte orkat städa på några veckor, segt, skitigt och ångestframkallande.
Det är så mitt kök ser ut i dagsläget också.
Makaronerna är förvisso från i dag, men reklamhögen fick sin start för minst en vecka sedan och det var en bra tag sedan dammsugaren var på jakt. Ingen lider av detta dock, för det är bara jag här och jag bryr mig inte i nuläget.
Det är jag, musiken och ensamheten. Jag och mina ständiga kompanjoner.
Ensamheten är trygg, invand och jag föredrar den för det mesta, även om jag ibland socialiserar. Något jag sedan ofta ångrar bittert då det för det mesta ger mig vatten på min paranoida kvarn.
Men, nu är det en vecka sedan jag träffade någon människa, paranoian lägger sig snällt som dammet och den bomb som ofta hotar att brisera i mitt huvud tickar mycket sakta.

Jag skall njuta av en ciggarett och lite Silencer nu, för mina ord ekar ändå tomma på denna främmande plats.