Kassera
Galenskapen kontrolleras med kassering, kaffe och förändringens hårda vindar.
Enligt min mening är städning endast intressant om det ger tillfälle att kassera, slänga, rata och radera saker.
Tyvärr har jag inte mycket materiella saker att kassera för tillfället, därför gav jag mig i stället på att städa bland filer i datorn och där fanns det gott om inaktuella filer att klicka bort till papperskorgen.
Dålig musik, tråkiga bilder, sparsamt påbörjade textfiler, dubbletter och annat tjaffs åkte bort. Dessutom placerades filer som absolut skall finnas kvar i rätt mappar. Således är nu mappen "Mina mottagna filer" tämligen ren och minimalistisk, man kan nästan känns en doft av grönsåpa när man tittar i den.
Nackdelen med min förkärlek för att kassera är att jag ofta tar i lite väl hårt när jag kasserar. Det händer att jag ångrar mig när det är för sent. Därför har jag ännu inte tömt datorns papperskorg. Därför tvingar jag mig alltid att ta pauser när jag rensar i garderoben och kläder som inte är utslitna sparas för att ges till bättre behövande.
Förr kunde rensa och kassera besinningslöst, då det ger mig stor tillfredställelse att få bort gamla saker ur mitt liv. Det innebär någon form av katharsis att få kassera saker, oavsett om det är filer på datorn, kläder eller gamla papper.
Jag önskar att jag med samma lust kunde ta mig an dammsugning och fönsterpustning.
Här om dagen raderade jag alla dagboks-inlägg på ett community. Jag började bak ifrån, på 27 sidors dagbokshistorik som ingen någonsin kommer att läsa igen. Raderade inlägg efter inlägg och insåg hur meningslösa de flesta var. Jag insåg även hur personliga en del var, men meningslösa inlägg är definitivt värre än personliga. RADERA
Jag fortsatte att radera, även inlägg som möjligtvis var en smula intressanta, för ingen kommer att läsa om vad jag gjorde den 11e Novemer 2004. Till slut läste jag inte inläggen, jag klickade bara på radera till det blev tomt, helt tomt.
Det kändes mycket skönt.
Nej, jag kan inte radera delar av mitt liv, minnen, händelser, personer, trauman, lyckorus, de finns kvar tills det att någon vänlig själ lobotomerar mig. Dock har jag makten att radera mina dagboksinlägg, jag kan leka Gud med det skrivna ordet. Varde Ord! och meningar skapas, bokstäver ordnas till mer eller mindre sammanhängande meningar och så länge jag skriver, har jag kontroll att skapa och förinta, att kassera och spara.
Enligt min mening är städning endast intressant om det ger tillfälle att kassera, slänga, rata och radera saker.
Tyvärr har jag inte mycket materiella saker att kassera för tillfället, därför gav jag mig i stället på att städa bland filer i datorn och där fanns det gott om inaktuella filer att klicka bort till papperskorgen.
Dålig musik, tråkiga bilder, sparsamt påbörjade textfiler, dubbletter och annat tjaffs åkte bort. Dessutom placerades filer som absolut skall finnas kvar i rätt mappar. Således är nu mappen "Mina mottagna filer" tämligen ren och minimalistisk, man kan nästan känns en doft av grönsåpa när man tittar i den.
Nackdelen med min förkärlek för att kassera är att jag ofta tar i lite väl hårt när jag kasserar. Det händer att jag ångrar mig när det är för sent. Därför har jag ännu inte tömt datorns papperskorg. Därför tvingar jag mig alltid att ta pauser när jag rensar i garderoben och kläder som inte är utslitna sparas för att ges till bättre behövande.
Förr kunde rensa och kassera besinningslöst, då det ger mig stor tillfredställelse att få bort gamla saker ur mitt liv. Det innebär någon form av katharsis att få kassera saker, oavsett om det är filer på datorn, kläder eller gamla papper.
Jag önskar att jag med samma lust kunde ta mig an dammsugning och fönsterpustning.
Här om dagen raderade jag alla dagboks-inlägg på ett community. Jag började bak ifrån, på 27 sidors dagbokshistorik som ingen någonsin kommer att läsa igen. Raderade inlägg efter inlägg och insåg hur meningslösa de flesta var. Jag insåg även hur personliga en del var, men meningslösa inlägg är definitivt värre än personliga. RADERA
Jag fortsatte att radera, även inlägg som möjligtvis var en smula intressanta, för ingen kommer att läsa om vad jag gjorde den 11e Novemer 2004. Till slut läste jag inte inläggen, jag klickade bara på radera till det blev tomt, helt tomt.
Det kändes mycket skönt.
Nej, jag kan inte radera delar av mitt liv, minnen, händelser, personer, trauman, lyckorus, de finns kvar tills det att någon vänlig själ lobotomerar mig. Dock har jag makten att radera mina dagboksinlägg, jag kan leka Gud med det skrivna ordet. Varde Ord! och meningar skapas, bokstäver ordnas till mer eller mindre sammanhängande meningar och så länge jag skriver, har jag kontroll att skapa och förinta, att kassera och spara.
Kommentarer
Trackback
