Läggningsfunderingar

Galenskapen matas med Joy Division.

I dag har jag funderat över om jag inte borde statsa på tjejer i stället för killar.
Förr har jag tyckt att killar är lättare på något sätt, men med facit i hand får jag nog medge att det inte är så. För mina tafatta försök till relationer med killar har inte fungerat så otroligt bra. 
Mitt enda egentliga förhållande varade inte mer än 2-3 månader och det verkar inte som om killar ser mig som "flickvänsmaterial". Jag vill ju inte ha barn, villa och volvo, något som många tror är den nödvändiga fortsättningen i ett förhållande.
Jag kommer aldrig någonsin bli en bullbakande mamma med en napp i ena fickan och ett paket näsdukar i den andra. Men det är inget jag sörjer alls, det ligger inte för mig helt enkelt. Jag har aldrig haft barn med i planeringen av mitt liv.

På lekis skulle alla flickor bli sjuksköterskor eller hårfrisörskor och ha 2-3 barn. Jag skulle däremot bli arkeolog och barn hade jag inte en tanke på. Nu blev jag förvisso inte arkeolog, men barn tänker jag inte skaffa av flera goda anledningar, men den främsta anledningen är att jag helt enkelt inte vill.

Nu vet jag förståss att många bi/homo-tjejer också vill ha barn etc, men det föreligger ju lite hinder där. Dessutom tänker jag som så, att de flesta HBTQ-folk jag träffat är en aning mer öppensinnade just på grund av de fördomar de själva möter, så den rådande samhällsnormen får sig ofta en trön i HBTQ-sammanhang.

Nu känner jag att detta inlägg är något förvirrat, precis som jag själv.
Men, med tanke på vilken otur jag alltid har haft med tjejer, så kommer det förmodligen inte spela någon roll om jag börjar jaga tjejer i stället. De tjejer jag intresserar mig för att alltid upptagna, ointresserade eller straighta, ibland alla dessa saker samtidigt.
Jag kanske borde ge upp partner-grejen helt och hållet i stället?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0