kontrolleradgalenskap

Det är nästan exakt två år sedan jag nervöst stövlar in på St. Lars psykiatriska akutmottagning i Lund.

Minnena känns både väldigt avlägsna och nära. Ibland känns det som om jag fortfarande sitter i det lilla rökrummet på 32an, men lika ofta känns min vistelse på avdelning 32 bara som en dröm.

När jag kommer in till psykakuten är jag gravt paranoid och deprimerad. I väntrummet söker jag överallt med blicken för att kolla efter mikrofoner och kameror, för jag är övertygad om att jag är iaktagen.

I mitt huvud skriker Tanken att jag ska gå hem, jag ska inte söka hjälp. Vitrockarna kommer att hjärntvätta och förgöra mig. Tanken maler i mitt huvudet, uttalar den ena brutala elakheten efter den andra.

Jag vet inte hur länge jag sitter dubbelvikt i väntrummet, men till slut får jag träffa en läkare som ställer lite frågor. "Hur mår jag?", "Äter jag medicin?" "Vilka mediciner?"

Sedan måste han ringa ett samtal. Någon frågar om jag röker och berättar att det finns en rök-väntrum. Jag blir visad in dit, sätter mig och röker mekaniskt.

Vitrocken kommer tillbaka och berättar att han ringt jourhavande överläkare, dom vill lägga in mig för observation direkt. Tanken skriker åt mig att säga nej, att vägra och gå hem, men jag orkar inte.

En sköterska kommer och sätter ett identifikationsband kring min handled, sedan åker vi hiss upp till avdelning 32.

Jag blir visad runt på avdelningen innan en vitrock tar med mig till matsalen och ger mig en macka och en kopp varm choklad. Den snälle vitrocken försöker prata med mig, men det går inte så bra för jag är så långt borta.

Det är sent på kvällen nu, klockan är kanske 23.

Jag sätter mig i det lilla lilla rökrummet med de få cigg jag har kvar. Fläkten surrar sövande, jag kryper i hop i en av de mörkblå plaststolarna. Jag känner mig lugnare. Jag är inlåst, ingen kan få tag på mig här. Det lilla, gulnade rökrummet ger mig trygghet för jag har alltid gillat som, trånga rum.

Plötsligt inser jag dock vart jag är och att jag inte har något med mig mer än handväskan. Inga glasögon, inga linsburkar, ingen tandborste - ingenting.

Jag sitter på St.Lars avdelning 32 och det jag oroar mig över är mina linser.

Skrivet den 26 feb 2006 13:35