Musikalisk masochism
Galenskapen kontrolleras inte nämnvärt.
Inför torsdagens resa till de smålännska skogarna, så rippade jag flertalet skivor till datorn för att mata min kära mp3-spelare. Detta ledde till att jag slängde i Dark Tranquillitys skiva "Projector" i min lilla kompaktstereo från Clas O.
Det var nämligen länge sedan jag lyssnade på "Projector" och kunde inte minnas vilka låtar jag skulle lägga på mp3an.
Nu, flera timmar senare, sitter jag här och lyssnar än mer på "Projector", det är inte bara en väldigt bra skiva rent musikaliskt, den har väldigt träffsäkra texter också, ibland lite för träffsäkra.
"Did I miss the auction where my life when by the club" (Auctioned)
Jag minns inte när jag införskaffade skivan, men den släpptes -99 så jag tippar på 2000, för då har jag minnen sammankopplade med denna skiva. Minnen av vald ensamhet och inga som helst verkliga minnen av någon form av tvåsamhet. Jag saknade inte eftersom jag inte visste vad jag möjligtvis skulle sakna.
Åtta år senare känns som en evighet. "Projector" snurrar och mina tankar i takta med den.
Det är smärtsamt att lyssna men jag kan inte sluta, så jag plågar mig själv genom att sätta cdspelaren på repeat och fundera över dåtid, nutid och framtid, över människor som passerat min verklighetsbubbla. Människor som faktiskt lämnat någon sorts avtryck. De få som försökt slita mig ur min lilla bubbla och den som faktiskt försökte ta sig in.
Merparten av dessa människor finns inte i mitt liv nu. De gav upp.
Jag återkommer ständigt till en av mina starkaste vanföreställningar, den om att jag ådragit mig någon typ av förbannelse i ett tidigare liv. En förbannelse som gör att jag inte behåller mina nära, ensamhetens förbannelse.
Allt har förvisso undantag, kanske även förbannelser, för jag har åtminstonne två barndomsvänner kvar, men ibland undrar jag: "hur länge till?".
Jag har knappast något bra "track-record".
Jag vet att det handlar om att ge och ta i alla slags förhållanden. Jag ger gärna, men har svårt att sålla när jag ger och det blir lätt för mycket för andra. Jag vill inte ge med mig så mycket av mitt inre, ty det finns mycket där som ingen vettig människa vill ta emot. Eller borde erbjudas ta emot.
Ja detta blev väldigt personligt, så jag kanske raderar det i morgon, vi får se.
Förbannad vare tvåsamheten
när den lämnar ensamhet
Inför torsdagens resa till de smålännska skogarna, så rippade jag flertalet skivor till datorn för att mata min kära mp3-spelare. Detta ledde till att jag slängde i Dark Tranquillitys skiva "Projector" i min lilla kompaktstereo från Clas O.
Det var nämligen länge sedan jag lyssnade på "Projector" och kunde inte minnas vilka låtar jag skulle lägga på mp3an.
Nu, flera timmar senare, sitter jag här och lyssnar än mer på "Projector", det är inte bara en väldigt bra skiva rent musikaliskt, den har väldigt träffsäkra texter också, ibland lite för träffsäkra.
"Did I miss the auction where my life when by the club" (Auctioned)
Jag minns inte när jag införskaffade skivan, men den släpptes -99 så jag tippar på 2000, för då har jag minnen sammankopplade med denna skiva. Minnen av vald ensamhet och inga som helst verkliga minnen av någon form av tvåsamhet. Jag saknade inte eftersom jag inte visste vad jag möjligtvis skulle sakna.
Åtta år senare känns som en evighet. "Projector" snurrar och mina tankar i takta med den.
Det är smärtsamt att lyssna men jag kan inte sluta, så jag plågar mig själv genom att sätta cdspelaren på repeat och fundera över dåtid, nutid och framtid, över människor som passerat min verklighetsbubbla. Människor som faktiskt lämnat någon sorts avtryck. De få som försökt slita mig ur min lilla bubbla och den som faktiskt försökte ta sig in.
Merparten av dessa människor finns inte i mitt liv nu. De gav upp.
Jag återkommer ständigt till en av mina starkaste vanföreställningar, den om att jag ådragit mig någon typ av förbannelse i ett tidigare liv. En förbannelse som gör att jag inte behåller mina nära, ensamhetens förbannelse.
Allt har förvisso undantag, kanske även förbannelser, för jag har åtminstonne två barndomsvänner kvar, men ibland undrar jag: "hur länge till?".
Jag har knappast något bra "track-record".
Jag vet att det handlar om att ge och ta i alla slags förhållanden. Jag ger gärna, men har svårt att sålla när jag ger och det blir lätt för mycket för andra. Jag vill inte ge med mig så mycket av mitt inre, ty det finns mycket där som ingen vettig människa vill ta emot. Eller borde erbjudas ta emot.
Ja detta blev väldigt personligt, så jag kanske raderar det i morgon, vi får se.
Förbannad vare tvåsamheten
när den lämnar ensamhet
Kommentarer
Postat av: Psyk
Återigen...kusligt vad våra tankar känns lika. Jag har kommit fram till att det inte är lönt att reflektera särskilt mycket över vänner man har haft, och varför man nu inte längre har dem i sitt liv.
Själv har jag gjort följande slutsats, och du får avgöra själv om den är cynisk eller inte (själv blir jag stärkt av den):
Vissa människor är bara viktiga under en viss tid i livet.
Postat av: Helene/Dementia
Psyk, ja kanske är det så... Jag borde lyssna på annan musik också, fast det är ju just den bästa musiken som väcker känslor.
Trackback
