Trauma

Av en händelse började jag parta med en gammal gymnasie-bekant på Helgon.
Vi hade förr en gemensam bekant/vän.
En ung man som tyvärr tog sitt liv, F.

F och jag hade samme läkare på Barn och Ungdomspsyk (BUP) när vi lärde känna varandra.
Vi var båda ense om att vi inte togs på allvar av denne läkaren, vi avfärdades som tonåringar som sökte en identitet.
De journaler jag nu fått från BUP stöder dettar i mitt fall.
Dock ansåg läkaren som jag var hos på akutbesök i Jönköping att en neuropsykiatrisk utredning bör beaktas, något som läkaren i Värnamo aldrig tog upp varken med mig eller in journalen.
I stället skrev BUPläkaren i värnamo om "utseendefixering pga acne"..... ja vem fan blir inte utseendefixerad av det???
Han noterade även att jag var vegetarian, vad det nu hade med saken att göra.

Kontenta är att jag faktiskt ljög mig ut från BUP.
Jag var klart medveten om att jag inte skulle få någon större "hjälp" från BUP och speciellt inte från denne läkare som verkligen inte tog mig på allvar.
Under några månaders möten ljög jag mig succesivt bättre, jag är en god skådespelare, medveten om både kroppspråk, tal och ordval.
Jag överlistade en överläkare.
Det kanske inte var det bästa jag gjort i det långa loppet, men då var det nödvändigt.

F överlistade förmodligen ingen, han tog sitt liv i stället och det hade kanske inte behövt hända, men det var inte oväntat.

När F en dag slog sig ned vi mitt och Ms bord på Mistral, för det var ovanligt full på cafét, så såg jag nästan genast sorgen i hans ögon.
Nej, jag skojar inte och det är inte en efterkonstruktion. Trots att han var väldigt sympatisk, så kunde jag inte lära känna honom för jag visste att det skulle bli kortvarigt. Jag visste vad jag såg i hans ögon och det var döden.

Jag minns när han en gång hade med sig en fotobok och visade en bild från den, det var på en arg gammal man framför en tegelvägg. I dag minns jag inte vad som var kladdat på tegelväggen, men de var ett budskap och han visade bilden av en anledning.
En annan gång blev arg på mig, pga det avstånd jag var tvungen att hålla, för min egen överlevnads skull.
Han ställde en fråga och jag svarade flytande........"Det är tydligen svårt att få något definitivt svar från dig" sa han, reste sig och gick.

I många år hade jag dåligt samvete för att jag inte visste om jag kanske kunnat förhindra hans självmord, men till slut insåg jag att jag inte hade kunnat göra så mycket.
Jag hade ju sett döden i hans ögon redan två år tidigare. jag kunde inte göra något.

Men han fick ro, till slut.
Två veckor efter hans död mötte jag honom i drömmen och han log, han log på ett sätt jag aldrig sett honom göra.
Det var ett äkta leende. Inte det där ansträngda, påklistrade. Inget ihåligt skratt.

Ett äkta leende.


Vila i frid F



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0