kontrolleradgalenskap

Galenskapen kontrolleras UTAN Efexor, men med cappuccino.

Den 28de Maj tog jag min sista lilla kapsel Efexor 37.5 mg. Detta efter en lång tids nedtrappning från 150 mg.
För ett år sedan började jag fundera på om jag verkligen behövde antidepp längre, jag kände mig inte deprimerad även om jag kanske inte mådde jättebra. Efter en del funderande tog jag upp saken med min läkare och vi kom fram till att vi på försök skulle sänka min dos med 37,5 mg i taget över en lång period.
Första sänkningen gjordes mot slutet av sommaren 2007. Jag var givetvis rädd, rädd för att depressiviteten skulle komma tillbaka och rädd för ökad ångest, men äta antidepp resten av livet ville jag ju inte.

Jag kände av sänkningen ganska snabbt, först de fysiska utsättningssymtomen: yrsel, illamående, huvudvärk etc. Sedan, efter någon vecka, kom det psykiska utsättningssymtomen: ökad ångest, depressivitet och lite apati.
Dock var jag beredd på dessa saker och kunde således hantera symtomen rätt bra genom att träna och hålla mig lagom sysselsatt. Utsättningssymtomen klingade sedan av efter några veckor.

Efter ett par månader med den sänkta dosen sänkte vi ytterligare med 37.5 mg, så nu stod jag på halva utgångsdosen, det vill säga 75 mg. Utsättningskarusellen drog igång igen med sina symtom, men nu visste jag väldigt väl vad jag kunde vänta mig och att det var övergående.

Den sista sänkningen, till 37,5 mg förflöt liksom de tidigare sänkningarna. Inte smärtfritt, men hanterbart och är man envisare än synden, vilket jag är, så härdar man ut. Jag stod på denna sista lilla pyttedos i ett par månader, väntade på att utsättningssymtomen skulle försvinna och min neurokemi skulle balanseras.
Sen var det dags! Nu skulle skiten bort!
Nog för att jag förmodligen fått hjälp av Efexor, men det var i samband med att jag började äta Efexor som min vikt ökade och ökade...och ökade.

Nu, efter två veckor utan Efexor kan jag säga att det är inte lätt att sluta med antidepp, det är en mindre helvete. De fysiska utsättningssymtomen är en droppe i havet förvisso, men det psykiska, det är det som är helvetet. Mitt humör pendlar upp och ned, hypomani till depressivitet, apati till extrem ångest. Dessutom är jag asocial och irriterar mig på det mesta, vilket en är kombination som gör att jag inte umgås med folk just nu.
Men, detta går förmodligen över om några veckor, jag hoppas på det åtminstone.

Positiva saker finns det givetvis också med detta, jag har tappat 2 kilon på dessa två veckor, jag känner mig mer fri och inte lika full av mediciner. Staten tjänar på detta också, eftersom Efexor är en dyr medicin. Jag känner mig piggare i både kropp och knopp.
Jag är inte medicinfri förvisso, jag har kvar mina två anti-psykotiska mediciner och de får jag dras med ett bra tag till, kanske många många år, men jag har inga ambitioner om att blir helt medicinfri för tillfället. Jag håller på att vinna över både depressioner och över Efexor, det får räcka just nu.

Många vågar inte sluta med antidepp, rädda för att depressiviteten skall komma tillbaka och det har jag absolut förståelse för och respekterar. För några år sedan trodde jag inte att jag någonsin skulle sluta med antidepp, eller att jag skulle börja träna på gym, eller att jag skulle publicera min diktsamling.
Saker förändras, människor förändras och livet är nyckfullt.
Det går att sluta med antidepp, även efter många år, bara man tar det lugnt och försiktigt, lyssnar på sig själv och är bredd på att det kan bli väldigt jobbigt under perioder.

Jag tror att jag kommer att klara mig utan antidepp ett bra tag nu, kanske inte för evigt, men ett tag ändå.
Det är värt det för mig för att jag får en känsla av att jag vunnit ett boxningsrond mot Livet.