kontrolleradgalenskap

I går var jag med några till i Inre Rum och höll föredrag på Stadsteatern, i foajebaren på andra våningen.
Trots den kopiösa ångesten tidigare under gårdagen, så kom jag iväg och gjorde vad jag skulle. Kanske var det så att jag via ångesten fick lite perspektiv, för jag var inte speciellt nervös alls. Ångest är värre än att hålla föredrag på Stadsteatern.

Vi skulle ha "mygga" på oss, dvs en liten mikrofon som sitter på en ställning som man sätter fast bakom öronen. Jag har aldrigt haft en sån förr och är inget stort fan av mikrofoner, så det var egentligen myggan som var det värsta igår. Jag fick hjälp av den trevlige ljudteknikern att få dit myggan, då den trasslade in sig i mitt långa hår.

Sen var det bara att tuta och köra! Först ut av Linda och Annica som pratade om vad Inre Rum är, sen kom det ljuvt gitarrspel från Magnus, därpå paratade Annica och visade exempel på lite extrem kreativitet. Sen var det min tur att prata om skrivandet som terapi, därefter PO och sist Anneli. Efter en bensträckare på det, så hade vi en liten frågestund. Det kom inte så otroligt mycket frågor från publiken, men jag tror att många hade frågor som dom dock inte riktigt vågade ställa.

Så jag var på scen i nästan två timmar med den jäkla myggan. Jag har inte scenskräck, jag har stått på scen sen jag var liten och sjungt eller spelat piano och det var banne mig jobbigare än att hålla föredrag. För när jag håller föredraget om skrivande som terapi, så vet jag att jag har något att förmedla som publiken kanske inte har så mycket koll på, eller nån koll alls. Jag är då den som sitter inne på kunskapen, jag har ett övertag.

Den uppmärksamhet man får när man står på scen är jag ambivalent till, för jag gillar inte alltid att synas. Ibland vill jag vara osynlig, men ibland är jag lite exibitionistisk också.

Vi var duktiga igår! Det kom fram folk efteråt och ville prata, berömde oss och så vidare.

Sen hade jag turen att få skjuts ända hem, det var riktigt skönt att slippa ta vagn och buss. Tack Anneli!