Backspegeln
Galenskaper från 1999 och gymnasiets fotokurs
Kontroll
Kontroll
Det tar blott några sekunder
att förlora kontrollen
men en hel evighet
för att finna den igen
Hoppa kan vi alla
men flyga är få förunnat
Helene Johansson 2008
Meningslöst
Denna dag känns mest meningslös och de paranoida tankarna rullar omkring i mitt huvud.
Kanske är det bättre i morgon, eller kanske inte. Det blev ju inte bättre idag i alla fall.
"Now that Ive realized how its all gone wrong, gotta find some therapy befor it gets too late" - Joy Division
Jag kör på med min musikaliska masochism, för nästan var enda bra skiva jag har bär minnen med sig och det spelar i nuläget ingen roll om det är bra eller dåliga minnen för minnena blir jobbiga oavsett.
Men, jag klarar av att lyssna på Joy Division´s "Closer" utan att lipa iaf, alltid något.
Ett tag försökte jag skapa ny minnen till vissa skivor, men det gick ingetvidare då de nya minnena var ganska intetsägande och de gamla lyste igenom hela tiden.
En månad med grav asocialitet. Jag har fortfarande inte någon större lust att umgås med folk, men det verkar som om jag slipper det också. En del har slutat höra av sig nu och det är nog lika bra det, så får jag inte vatten på min paranoida kvarn.
Jag har nu bott i lägenheten i 18 månader och skött mig, vilket är kraven för att jag skall kunna få första handskontraktet.
Frågan är huvuvida jag verkligen får kontraktet. Jag har en tendens att få rejäla portioner otur, men i denna frågan kan jag inte göra mycket mer.
Om jag inte får kontraktet så vet jag inte riktigt vart jag tar vägen, kanske till Småland. Det vore att ge upp kampen för en dräglig tillvaro, men så mycket och länge som jag kämpat så borde ingen påstå att jag inte försökt.
Dock vet jag hur folk är, de kommer att komma med idiotiska och verklighetsfrånvända "råd", ifrågasätta mig och hur jag skött mig osv... Men jag tänker inte ta den skiten igen.
Jag har funderat på att sluta blogga men jag gör inget drastiskt i nuläget, jag fortsätter även om jag inte är så säker på att det ger vare sig mig eller er något. Ingen måste läsa, det är faktiskt helt frivilligt.
Hellas
Evia -98 och jag vill tillbaka dit.
Nej, sjuka ska inte ha några rättigheter!
Läste just i GP om de nya reglerna för sjuk - och aktivitetsersättning, jag blir både orolig och förbannad.
I en artikel undrar en sjukskriven kvinna om in sjuka har några rättigheter.
Nej, det har dom inte, speciellt inte med en moderatregering.
Enligt de nya reglerna blir det är tuffare bedömning av vilka som skall få sjuk- och aktivitetsersättning, dessutom skall man kunna tvingas flytta vart som helst för att ta ett jobb som man kanske klarar av. Någon som jag finner förfasande, ingen ska behöva tvångsförflyttas!
Dessa ny regler kommer förmodligen betyda en större belastning på Socialtjänsten, då det är dit alla som inte kvalar in hos Försäkringskassan kommer att vända sig, men det kanske ser bättre ut i statistiken? För det är väl det som räknas, statistik och inte individer.
Hur detta kommer att påverka mig vet jag inte. Till hösten måste jag ansöka om förlängd aktivitetsersättning för som det ser ut nu så kommer jag inte vara studie- eller arbetsför än på ett bra tag, kanske aldrig? För min frontallob lär ju inte bli bättre liksom.
Kanske klarar jag FKs krav på hur sjuk man måste vara, vilket känns absurt, för jag har ju ändå en tung diagnos men man vet aldrig vad FK kan få för sig.
Läggningsfunderingar
I dag har jag funderat över om jag inte borde statsa på tjejer i stället för killar.
Förr har jag tyckt att killar är lättare på något sätt, men med facit i hand får jag nog medge att det inte är så. För mina tafatta försök till relationer med killar har inte fungerat så otroligt bra.
Mitt enda egentliga förhållande varade inte mer än 2-3 månader och det verkar inte som om killar ser mig som "flickvänsmaterial". Jag vill ju inte ha barn, villa och volvo, något som många tror är den nödvändiga fortsättningen i ett förhållande.
Jag kommer aldrig någonsin bli en bullbakande mamma med en napp i ena fickan och ett paket näsdukar i den andra. Men det är inget jag sörjer alls, det ligger inte för mig helt enkelt. Jag har aldrig haft barn med i planeringen av mitt liv.
På lekis skulle alla flickor bli sjuksköterskor eller hårfrisörskor och ha 2-3 barn. Jag skulle däremot bli arkeolog och barn hade jag inte en tanke på. Nu blev jag förvisso inte arkeolog, men barn tänker jag inte skaffa av flera goda anledningar, men den främsta anledningen är att jag helt enkelt inte vill.
Nu vet jag förståss att många bi/homo-tjejer också vill ha barn etc, men det föreligger ju lite hinder där. Dessutom tänker jag som så, att de flesta HBTQ-folk jag träffat är en aning mer öppensinnade just på grund av de fördomar de själva möter, så den rådande samhällsnormen får sig ofta en trön i HBTQ-sammanhang.
Nu känner jag att detta inlägg är något förvirrat, precis som jag själv.
Men, med tanke på vilken otur jag alltid har haft med tjejer, så kommer det förmodligen inte spela någon roll om jag börjar jaga tjejer i stället. De tjejer jag intresserar mig för att alltid upptagna, ointresserade eller straighta, ibland alla dessa saker samtidigt.
Jag kanske borde ge upp partner-grejen helt och hållet i stället?
Panikens ABC
Panikens ABC
Världen krymper ihop
omkring mig
Lungorna skriker efter syre
och försöker lura mig
att jag är döende
Något lurar bakom ryggen
hjärtat slår trippelslag
vägrar en lugn, jämn rytm
och trycket smärtar i ådrorna
Blicken stirrar tomt ut i luften
ser ingen räddning
registrerar intet annat än dimmsyn
och världen förvrids i ett hånleende
Som en malign tumör
växer paniken i magen
hotar att äta kroppens totala massa
och bara lämna en skuggvarelse kvar
Fingrarna skriver automatskrift
för armarna tillhör inte mig
de är lika främmande som harmonin
dessa klumpiga lemmar
Allt som håller samman mig
är nu andningen
med vilken jag kämpar
rytmiskt
mot hyperventilation och svimning
Allt som står mellan mig och paniken
är ett
Andetag
Helene Johansson 2006
Trauma
Vi hade förr en gemensam bekant/vän.
En ung man som tyvärr tog sitt liv, F.
F och jag hade samme läkare på Barn och Ungdomspsyk (BUP) när vi lärde känna varandra.
Vi var båda ense om att vi inte togs på allvar av denne läkaren, vi avfärdades som tonåringar som sökte en identitet.
De journaler jag nu fått från BUP stöder dettar i mitt fall.
Dock ansåg läkaren som jag var hos på akutbesök i Jönköping att en neuropsykiatrisk utredning bör beaktas, något som läkaren i Värnamo aldrig tog upp varken med mig eller in journalen.
I stället skrev BUPläkaren i värnamo om "utseendefixering pga acne"..... ja vem fan blir inte utseendefixerad av det???
Han noterade även att jag var vegetarian, vad det nu hade med saken att göra.
Kontenta är att jag faktiskt ljög mig ut från BUP.
Jag var klart medveten om att jag inte skulle få någon större "hjälp" från BUP och speciellt inte från denne läkare som verkligen inte tog mig på allvar.
Under några månaders möten ljög jag mig succesivt bättre, jag är en god skådespelare, medveten om både kroppspråk, tal och ordval.
Jag överlistade en överläkare.
Det kanske inte var det bästa jag gjort i det långa loppet, men då var det nödvändigt.
F överlistade förmodligen ingen, han tog sitt liv i stället och det hade kanske inte behövt hända, men det var inte oväntat.
När F en dag slog sig ned vi mitt och Ms bord på Mistral, för det var ovanligt full på cafét, så såg jag nästan genast sorgen i hans ögon.
Nej, jag skojar inte och det är inte en efterkonstruktion. Trots att han var väldigt sympatisk, så kunde jag inte lära känna honom för jag visste att det skulle bli kortvarigt. Jag visste vad jag såg i hans ögon och det var döden.
Jag minns när han en gång hade med sig en fotobok och visade en bild från den, det var på en arg gammal man framför en tegelvägg. I dag minns jag inte vad som var kladdat på tegelväggen, men de var ett budskap och han visade bilden av en anledning.
En annan gång blev arg på mig, pga det avstånd jag var tvungen att hålla, för min egen överlevnads skull.
Han ställde en fråga och jag svarade flytande........"Det är tydligen svårt att få något definitivt svar från dig" sa han, reste sig och gick.
I många år hade jag dåligt samvete för att jag inte visste om jag kanske kunnat förhindra hans självmord, men till slut insåg jag att jag inte hade kunnat göra så mycket.
Jag hade ju sett döden i hans ögon redan två år tidigare. jag kunde inte göra något.
Men han fick ro, till slut.
Två veckor efter hans död mötte jag honom i drömmen och han log, han log på ett sätt jag aldrig sett honom göra.
Det var ett äkta leende. Inte det där ansträngda, påklistrade. Inget ihåligt skratt.
Ett äkta leende.
Vila i frid F
Syrebrist
Galenskapen kontrolleras knapphändigt med billigt vin och Nick Cave.
Ångesten sköljer över mig med starka vågor.
Det är som om luften inte innehåller tillräckligt med syre och jag har bröstsmärtor.
Det kryper i hela kroppen men jag orkar inte ta en promendad, jag vill inte gå utanför dörren alls.
Hela tiden i beredskapsläge, som om något jagar mig.
Jag försöker lugna mig med billigt, vitt vin och Ellossurfande för att försöka hitta källan till denna ångest kan jag inte riktigt.
Bostadsfrågan? Kanske, men jag har ju väldigt goda chanser att få kontraktet här. Hade dom viljat ha bort mig här ifrån så hade dom ju sagt upp mig för länge sedan.
Ekonomin? Den ser faktiskt ovanligt hyffsad ut i nuläget.
Vikten? Nej, har ju gått ned mer under den gångna månaden än jag räknat med.
Anti-depp-abstinens? Möjligt, men det har faktiskt gått en hel månad utan Efexor nu.
Isolering? Jag varit väldigt asocial de senaste veckorna ja, men det är mitt val.
Framtiden? FK kan komma med underliga förslag, kicka ut mig i "arbetslivet" om ett år, men troligtvis gör dom inte det. Troligtvis blir jag om två år pensionär.
Drömmar? Ja det har jag gott om på nätterna och jobbiga är de. Elaka drömmar som lämnar underliga känslospår efter sig hela dagarna sedan. Spår av närhet och samklang, men jag är glad att jag inte minns merparten.
Jag mår egentligen inte direkt dåligt, tror jag. Så jag vet fan inte vad jag har ångest över.
På ett sätt längtar jag bort, men jag vet inte till vad eller vart.
Mest är jag nog jävligt förvirrad just nu.
Semester?
Inte för att jag varit så aktiv i projektet på sistonne förvisso, men ändå.
Kan man verkligen ha semester när man är sjukskriven undrar väl folk. Har man inte alltid "semester" då?
Nej, det har man inte, för man kan inte ta semester från sin sjukdom. Att vara sjuk är ibland ett heltidsjobb.
Exempelvis upptas min tid av mycket planerande, vilket är ett måste för att jag ska klara av att ta mig för saker. Bara en liten sak som att gå till Icabutiken runt hörnet behöver jag planera. Att bara gå ut genom dörren lite planlöst och spontant går ytterst sällan.
Detta stora kontrollbehov kommer sig för modligen av mina svårigheter att prioritera, hantera nya situationer och att få saker gjorda. Planeringsbehovet har nog inte alltid funnits där, men jag är inte säkert.
Jag har försökt ta semestrar förr många gånger, men det brukar inte fungera så bra. Att bara slappa och läsa deckare går helt enkelt inte. Jag måste hänga upp mina dagar på att göra saker, även om det bara är småsaker. Jag vet inte hur man gör ingenting förutom de perioder jag varit väldigt deprimerad, för då har jag inte kunnat göra något.
I dag skulle jag väl säga att jag inte gjort nått, för så känns det. Men jag har handlat, gjort tzatziki, lagat mat, diskat, organiserat lite papper, vikt kläder och snart ska jag ta en promenad. Så jag har ju faktiskt gjort saker, men inte tillräckligt. Så känns det alltid, jag kan alltid göra lite mer anser jag. Jag borde kunna kräva mer av mig själv.
Nu mera vet jag dock att även om jag visst kan pusha mig själv till att göra mer saker, så ska jag inte göra det för i det långa loppet blir det för mycket. När jag börjar kräva mer av mig själv så slutar det illa, för jag kan inte sätta gränser för mig själv och vad jag vill prestera.
Jag tycker och har alltid tyckt att jag borde prestera mer, oavsätt vad jag gjort. När jag pluggade på universitetet så läste jag mer än heltid vissa terminer då jag tog en del små extrakurser, men för mig var det givet att jag skulle klara mer än de där 20 poängen.
Jag har alltid ställt stora krav på mig själv och kommer kanske alltid att göra det, men jag har numera lite insikt i detta och kan oftast hindra mig från att ta på mig för mycket.
Kanske är mina prestationskrav anledningen till jag lever idag.
Jag kräver av mig själv att jag ska klara så mycket och med det menar jag även ångest, depressioner och psykoser.
Den förståelse jag har för att andra kanske inte alltid orkar, den gäller inte mig själv. För mig själv sätter jag ribban väldigt högt. För jag ska banne mig prestera och härda ut, helst båda delarna samtidigt. Detta inte för att jämföra mig med andra, nej, jag jämför mig med mig själv.
När betygen delades ut i högstadiet var jag aldrig speciellt intresserad av vad de andra fått, för jag jämförde mig inte med andra. En 3a i teknik var ett nederlag, trots att jag mycket väl visste att jag inte var intresserad av tekniken eller brydde mig om huruvida jag kunde sätta ihop en elkontakt. 5orna i svenska och engelska var jag nöjd med, högre betyg än 5or kunde jag ju inte få, men .....just det där "men", hade jag verkligen gjort mitt bästa ändå? Hade jag förtjänat mina 5or?
Kunde jag inte haft lite mer poäng på det där provet?
An so on..... ingen har ställt så stora krav på mig som jag själv gjort och gör.
Alla 5or och MVG till trots, så blir jag aldrig nöjd.
Alla gånger jag pressat mig till ytterligare 10 minuter kondisträning på gymmet gör mig inte heller nöjd.
Därför kan jag inte ta semester. Jag kan inte ta semester från mig själv och mina prestationskrav.
Kaos och Ordning
Kaos och ordning
jag står med ett ben
på vardera sidan
av mållinjen
Kaos kontra ordning
så förvirrad
att jag ej kan se klart
var målet är
Kaos eller ordning
början eller slutet
ur min synvinkel
ej åtskilda
Kaos och ordning
tillsammans råda
blir till ambivalensens symbios
jag ser klart ur stormens öga
Helene Johansson 2008
Tvångsshopping
Två gånger denna vecka har jag varit tvungen att shoppa. Det låter kanske som ett lyxproblem, men för mig är det inte det då det innbär både bussåkning och beblandning med folk.
Båda gångerna bar det av till Nordstan.
I tisdags insåg jag att mina favoritbyxor var sönder och så slitna att det inte var nån mening att laga dem. Då jag ju faktiskt är på väg ned i vikt, jag har inte prioriterat klädinköp så nu hade jag plötsligt bara två par byxor varav det ena paret är slitet och hotar att gå sönder. Jag insåg att det kunde vara bra att ha mer än två par byxor, så jag fick sätta mig på bussen mot Nordstan.
Även om det var hyffsat lite folk för att vara Nordstan, så var det rätt jobbigt. Jag spanade och spanade efter lämpliga byxor, men det var inte lätt att hitta några i storlek 44/46, dessutom ville jag ha svarta. För er som inte känner till detta, så ligger min storlek precis mitt emellan "vanliga" kläder och kläder för "storvuxna", vilket knappast gör det lättare upptäckte jag.
Vad som var ytterst irriterande var att samma storlek var olika stor på olika byxor. Ett par 46or fick jag inte på mig, medan jag kom i ett par 44or rätt lätt i en annan modell och detta var i samma affär t o m!
Jag hittade till slut ett par byxor åtminstone, men givetvis är de för långa då jag bara är 158 cm, så jag måste lägga upp dom. Tur att man har symaskin!
I dag kom nästa tur av tvångsshopping och den ledde mig till Clas O, som ju är en rolig affär i vanliga fall, men inte när jag måste lägg 200 spänn på en bläckpatron och inte när det är löning. Nåväl, en patron blev det, liksom lite batterier och jag vågade mig även in på Systemet för att köpa vin. Lika bra det när man ändå är ute.
Nu är jag äntligen hemkommen från tvångsshoppingen och hoppas innerligt att jag inte tvingas shoppa mer på ett tag. Det orkar varken jag eller min konto.
Ibland är det skönt att ha en blogg som man kan ösa ur sig sin irritation i.
Flykt
Flykt
Skrämde jag dig?
när jag fick dig
att motvilligt strippa dig naken inför mig
utan att du riktigt visste vad som pågick
när mina ord gick in
gick vettet ut
och du tog till flykt
då du insåg
hur skör du var i mina händer
Helene Johansson 2007
Journaler del 3
Mina journaler finns kvar trots att det gått 10 år.
Kvinnan undrade om jag hade möjlighet att läsa journalerna på plats, men då jag bor i GBG nu så har jag inte det och jag vill ju ha egna kopior dessutom. Då informerade hon mig om att kostnaden för kopior och försändelse, vilket jag redan visste iofs. Journaler får inte skickas i brevlådan, utan som rekomenderat brev vilket kostar lite men det är det värt.
Hon dubbelkollade min adress och sen var det klart, så jag borde få journalerna mot slutet av veckan.
Inte något krångel direkt, men det hade jag inte väntat mig av BUP som inte haft med mig att göra på 10 år.
Det är 11 år sedan jag fick en akuttid i Jönköping nu.
Skolpsykologen skulle ha fixat en remiss till BUP Värnamo, men det drog givetvis ut på tiden i flera månader. Månader som jag hann bli sämre under och till slut blev det akut.
Jag var 16 år och kunde inget om psykiatri eller psykofarmaka, så jag trodde på läkaren som direkt skrev ut anti-depressiv medicin (men glömde faxa receptet till Apoteket givetvis).
En akuttid på BUP 1997 = en halvtimmes samtal och Zoloft-recept plus vidare remittering till närmsta BUP-mottagning, dvs. Värnamo.
Jag minns inte så mycket av mitt år hos BUP. Läkaren ställde nästan alltid samma frågor, använde samma 1-10 skalor.
"På en skala 1-10, hur mår du när det gäller ångest?"
"På en skala 1-10, hur mår du när det gäller hopplöshet?"
På den tiden kändes jag ingen skillnad mellan ångest och hopplöshet, jag visste kanske inte ens vad skillnaden var och brydde mig knappast. Jag har heller ingen aning om hur psykiatern uppfattade mig, då jag inte minns så mycket.
De flesta läkare noterar klädsel, kroppspråk och mimik i journalerna, tex "fattig ansiktsmimik" som det står nånstans i mina journaler. Detta för att det faktiskt finns en del yttre tecken på exempelvis depression.
BUP-journalerna känns som en pusselbit från mitt förflutna eftersom mina minnen från den tiden är så knappa. Om det var depression eller Zoloft som gjorde att jag inte minns mycket, vet jag inte.
Jag minns inte vilka som gick i min klass första gymnasieåret, innan vi valde inriktning och det blev nya klasser.
Jag minns knappt vilka lärare vi hade heller. Tydligen har jag läst en liten kurs i företagsekonomi, med ett G som resultat, men jag kan inget om ämnet, inte ett dyft.
Kanske kan journalerna fylla lite luckor, eller kanske inte....
Kvar är att ringa PRE i Eslöv och det ser jag inte fram emot direkt.
Psykotiska spår
" They come at night, always in disguise as "Pest" dreams, but they are not. No human mind can conjure up such charactars, such bizarre entities of out-of-worldly existance. No brain can imagin those landscapes of complexity and unfamiliarity that the eyes have never seen and fingers never touched. Or those tales, of ancient knowledge, myth and prophecies."
Jag vet inte när jag skrev detta, varför eller hur. Jag vet inte vad det betyder eller varför jag skrev på engelska. Vad "Pest" innebär i sammanhanget är en gåta och vilka entiteter jag syftar på vet jag inte heller. Men det är min handstil i alla fall, så jag måste ha skrivit det och jag tror inte att det är utdrag ur någon bok, då hade jag min vana trogen skrivit vart texten kommer ifrån.
Har jag en bra dag?
En Sanna kommenterade och hoppades att jag har en bra dag, något som fick mig att fundera på om jag har en bra dag.
Jag insåg då att jag inte riktigt vet vad som kännetecknar en bra dag för mig.
Att allt går som planerat?
En dag utan ångest?
Just i dag har det mesta gått som planerat hittills, men pessimist som jag är, så är min tanke givetvis att det är många timmar kvar då saker kan gå åt helvete. Jag vakade tidigt med huvudvärk, drack det så viktiga morgonkaffet och rökte några cigg. Vart på jag organiserade lite bland alla mina pärmar och anteckningsblock, något som jag tror blev rätt lyckat. Begav mig sedan mot apoteket och konsum, det gick också bra. Dusch och tvångsmatintag trots utebliven hunger, sen mera kaffe på det och här sitter jag nu.
Jag vet inte vad jag ska fylla resten av dagen med, men det är då rakt inte andra människor jag ska fylla den med.
På sin höjd lite konverserande på MSN kanske. Jag måste återhämta mig från tvångssocialiseringen och Ikea.
Och ångesten?
Ångesten förföljer mig likt en stalker, men än lite på avstånd trots att jag åter igen ägnar mig åt musikalisk masochism.
Jag kräver samklang av musiken och inser hur mycket jag glömt av mitt förflutna, men det tackar jag min medicinerade och felfungerande hjärna för. Jag vill inte minnas för mycket.
Det har kommit nya rön om funktionsförlust vid schizofreni. Man har forskat sig fram till att ha evidens om att de som insjuknar i schizofreni i tonåren i högre grad förlorar hjärnceller på grund av sitt insjuknande, teorin är att bristen på myelin orsakar denna förlust av hjärnceller.
Jag är inte alls förvånad, men just när det gäller minneskapaciteten som ofta är nedsatt vid schizofreni, så är jag ganska tacksam för min förlorade hjärnceller. Jag skulle gärna bli av med lite fler minnen till och med.
Än så länge är nog min slutsats att jag har en ganska neutral dag, lika grå och tråkig som skyn.
Ty mitt namn är Fackla
Ty mitt namn är Fackla
Låt mig vara facklan som lyser upp din väg
ty mitt namn är Fackla
Låt mig vara din ledstjärna i natten
ty mitt namn är Stjärna
Låt mig vara flamman i ditt mörker
ty mitt namn är Flamma
Låt oss slå in på samma väg
en väg som för oss frammåt
Jag vågar hålla din hand
Helene Johansson 2007
Slut
Äntligen hemma igen!
Det känns som om jag varit borta ett par veckor och inte ett par dagar.
Som grädde på moset, så tyckte min mor att vi skulle ta en sväng till Ikea när hon snällt nog körde mig hem. Så vi fick med oss en av mostrarna också och begav oss av.
Det räckte med att se Ikeas parkering, vilken var full, så fick jag hjärtsnörp. Jag bär en hatkärlek mot Ikea. Jag älskar att deras möbler är så billiga att även vi fattiglappar har råd att skapa oss ett hem och dessutom tycker jag faktigt om att pussla ihop möbler. Dock hatar jag att det alltid är så mycket folk där och att min mor verkligen måste titta på allt, även saker som funnits i sortimentet flera år och som hon tittat på flera gånger förr.
Nåja jag fick tag i det jag behövde utan att få någon panikattack eller irritationsutbrott. Inte för att jag brukar få utbrott, jag är alldeles för välanpassad och feg för det. Alldeles för introvert.
Sen tog vi en sväng förbi Kvantum och mat inhandladess. Där efter HEM! Ljuva Hem!
Jag fixade lite käk till min mor och moster och bjöd på kaffe, men irritation och ångest i halsgropen, men jag klarade det!
Nu har de åkt hem till sitt, jag har packat upp och duschat av mig Ikeadammet. Mina nya träningsbyxor i large och inte xlarge passar fint. Jag försöker varva ned och känna mig hemma, men det går så där.
Jag känner mig helt slut både fysiskt och psykiskt.
Ska det alltid vara så här?
Att tvångssocialisera tar verkligen på krafterna, Ikea gör det inte bättre, men jag klarade det.
Nu skall jag nog vara asocial i flera dagar har jag tänkt, jag orkar inte annat.
Viktras?
Liksom i gårdagens inlägg, så befinner jag mig i Smålands mörka skogar.
Om föräldrarnas våg stämmer, så har jag tappat 4 kilon på 3 veckor och detta utan särdeles mycket träning, ingen svältkost eller dieter. Jag är under 90-strecket nu.
Jag är hyffsat säker på att det beror på att jag slutade med anti-depp för 3 veckor sedan, Efexor, eller skall man kalla den Efettsor kanske?
Nog för att denna medicin kanske hjälp mig psykiskt, men fysiskt har den stjälp mig och övervikt bli man då inte speciellt mycket gladare eller piggare av.
Mina slitna byxor i storlek 46 hasar ned gång på gång, tuttarna krymper liksom magen och i går köpte jag träningsbyxor i storlek Large i stället för XL. Det känns otroligt bra!
Mitt tjat om min vikt får ni ta, för det är ett stort komplex för mig.
Inte så mycket för att jag bryr mig om vad andra tycker och tänker om min kroppshydda.
På vissa sätt är övervikt nästan bra, jag slipper förmodligen en del urtrissta raggningförsök och det är bara bra.
Men det är tungt att bära 30 extra kilon, kroppen tar stryk av det och lederna skriker. Dessutom känner jag inte igen min kropp eftersom jag var väldigt smal förr.
Tålamod och träning!
Tvångssocial
Så är man i Småland hos släkten och tvingas vara social. Jag är inte speciellt förtjust över detta - alls.
Jag är nyss och firat min farmor som fyller år idag, det var jobbigt. Mycket folk, mycket prat och det där tvångssociala som jag verkligen hatar.
Jag har inte speciellt mycket gemensamt med släkten på den sidan utom gener. De är för perfekta och samhällsnormaliserade med sina hus, partner, jobb, barn och sin friskhet. Jag unnar dem det förvisso, men jag känner mig verkligen malplacerad i denna skara för jag kan inte relatera till deras liv.
Jag lider av grav hemlängtan redan efter 24 timmar här.
Jag kan inte slappna av här, får svårt att sova, ångest och så vidare.
Att träffa kusinbarnen har mist sin charm, tyvärr.
Men, jag får stå ut i cirka ett och ett halvt dygn till, sen kör morsan mig hem till Göteborg. Till lugnet i min lägenhet, till min säng och min egen dator, till mina skivor och gymmet.
Hem till asocialismen.
Galenskap till Småland
16.20 går tåget, jag har förmodligen nästan packat färdigt. Mp3-spelaren är laddad, mobilen laddad, biljetten och dosetten är i väskan tillsammans med lite kläder. Med dessa saker borde jag överleva en kort vistelse i Småland.
Jag har dock ingen som helst lust att resa någonstans, kanske speciellt inte till mitt barndomhem där jag måste vara social. För just nu är jag väldigt asocial. Gång på gång intalar jag mig att det fakiskt bara handla om ett fåtal dagar, men det hjälper inte speciellt mycket.
Att åka fullpackat tåg ser jag heller inte fram mot, för fullpackat kommer det att vara nu inför MISsommar (läs MIS som en förkortning av "miserabel"). Jag tycker inte om att sitta jämte främmande människor i 1timme och 40 minuter, eller egentligen inte någon minut alls. Vid dessa tillfällen så är jag otroligt glad över att jag har mp3-spelaren att skärma av mig med när jag räknar minuterna tills jag är framme.
Egentligen är det trevlig att åka tåg, men inte när det är fullpackat. Inte när det sitter en främmande människa jämte mig.
Jag har inte kommit i väg än, men har redan hemlängtan.
Även på smålännska landsbygden har jag internettillgång, men jag kommer förmodligen inte uppdatera bloggen så mycket under vistelsen där.
FK (FörKafka!)
Nej jag är officiellt inte pensionär - än, jag har sk. Aktivitetsersättning, ett otroligt roligt namn på denna ersättning med tanke på att FK skiter fullständigt i om jag har några aktiviteter eller ej.
Meningsfull sysselsättning är en viktig del av rehabiliteringen anser jag, så denna sysselsättning har jag hittat själv i projekt Inre Rum
När jag började gymträna förra året försökte jag få tag i kvinnan som utpekats som min rehabhandläggare, det visade sig vara omöjligt. Jag ringde hennes direktnummer otaliga gånger under några veckor men hon var aldrig tillgänglig. Jag lämnade 3-4 meddelanden på hennes telefonsvar, men hon ringde aldrig.
Till slut gav jag upp. Lite rädd för att anklagas för att förfölja FK-tanten.
Nu måste jag snart förnya gymkortet och det vore ju trevligt om FK kunde förstå hur bra träning är för mig både psykiskt och fysiskt så att FK pröjsar mitt gymkort. Men, då gäller det ju att faktiskt få tag i någon handläggare.
Med tanke på hur personalen tydligen flyttas runt inom FK, så har jag säkert fått en annan rehab- handläggare nu, men då FK tydligen inspirerats starkt av Kafka så meddelar de givetvis inte om handläggarbyte. Sånt får man se till att utröna själv! Ibland undrar jag om FK har vanföreställningar och tror att man på telepatisk väg kan inhämta information från FK.
Efter några år med "Aktivitetsersättning" kan jag bara konstatera att Försäkringskassan fungerar väldigt dåligt.
De har direktiv om att rehabilitering ska uppmuntras, men i många fall struntar FK helt i dessa direktiv. Förmodligen beror FKs grava haltande på nedskärningar, personalbrist och ständiga omorganiseringar som gör att ingen vet vad det skall göra eller när, men det är inte hela sanningen.
Jag gör en gissning om att de i mina papper har läst att jag har diagnosen schizofreni och där med anser mig vara ett hopplöst fall.
Hopplösa fall är inget att lägga vare sig tid eller rehabpengar på.
Hopplösa fall förtjänar inte ens ett telefonsamtal.
Då jag var runt 15 år läste jag Kafkas "Processen" första gången, totalt ovetandes om att jag tio år senare skulle få uppleva hur det är och känns att vara totalt beroende av en icke-fungerande institution som Försäkringskassan.
Jag har alltid gillat "Processen", men jag ska nog inte läsa den fler gånger. To close to home.
Jag vill ha 2700 kr för dagkort på gymmet som gäller ett år.
Motion förbättrar min hälsa så väl psykiskt som fysiskt och ger mig en mer meningsfull tillvaro anser jag.
Tack vara motionen har jag inte bara minskat i vikt, vilket gör risken för överviktsrelaterade fysiska problem mindre.
Nej motionen påverkar även mitt psyke i allra högsta grad. Ångestproblematiken som jag haft i många år har blivit bättre.
Utan slitet på gymmet så hade förmodligen utsättningen av anti-depp blivit väldigt mycket jobbigare, kanske till och med omöjlig och jag känner mig så jäkla nöjd med mig själv när jag trampat loss i 45 minuter på ETn!
Jag kommer att få läkarintyg på detta. Gymmet kan om det är nödvändigt styrka det faktum att jag är där regelbundet, dom känner igen mig vid detta laget. Jag kan dessutom tala för mig och lägga fram detta på ett snyggt sätt.
Men, som sagt, det gäller att få tag i handläggaren.....
Denna gång tänker jag inte ge upp, om jag så måste campera utanför FKs kontor. Har FK sagt att de hjälper till med rehabiliteringsåtgärder, ja då få de faktiskt ta och göra det också.
Upp till bevis FK!
Insnöad
Jag har en mycket stark tendens till att snöa in, främst på mytologiska och religionshistoriska ämnen, men även ibland på språk.
En mycket intressant teori /diskution på helgon om Höder (fornordisk gud) som mångud, fick mig givetvis att vända mig till mina kära böcker, framförallt Eddan -den äldre av dessa två. Dock klarade jag av att inte snöa in alltför mycket.
Förr kunde jag snöa in rejält. Jag kunde sitta och läsa sumeriska ordlistor på nätet i flera timmar i sträck utan en tanke på cigg, kaffe eller något annat. Jag kunde vältra mig i teorier om "nefilim" ( Jättarna i GT) i dagar, med knapp sömn och tankarna långt bort från allt världsligt.
Jag vill minnas att jag, i mer eller mindre psykotiskt tillstånd, faktiskt löste gåtan med nefilim men då jag inte minns mycket av mina psykotiska episoder, så förblir denna gåta olöst till dags dato.
Jag har inhämtat otroliga mängder kunskap i mina psykoser som jag nu inte minns. I psykosen är gränser flytande, tankens barriärer blir ogiltiga och därför kommer insikterna då som skotten från ett maskingevär. Dock med problemet att jag inte minns dem.
Jag bär på många hemligheter, vissa är hemliga för mig själv till och med.
Realitycheck
Gårdagens lipmilda och sentimentala inlägg får vara kvar, åtmistone tills jag skaffar mig lite mer insikt. (Ha!)
Otroligt nog har jag lyckats tvinga mig själv till verklighetsgöromål idag. Inte nog med att jag promenerade iväg till min kontaktperson på psyk, väl hemkommen lyckades jag både tvätta och dammsuga. Jag har till och med lagat och ätit mat, för efter några dagars dålig mathållning behövdes det nog lite potatismos och fiskpinnar.
Lite oengagerat och virrigt, så har jag även påbörjat packningen inför morgondagens resa till Småland. Kusttillkust-tåget skall lämna Göteborgs C klockan 16.20.
I morgon fås det även pengar från Försäkringskassan, jag blir rik i några timmar åtminstone, innan räkningarna är betalda och merparten av pengarna borta. Man blir inte direkt rik på att vara sjuk.
Mina funderingar kring allt tjat om FRA-lagen är att jag inte bryr mig speciellt mycket, då jag tror att vi redan är hyffsat övervakade med eller utan lag. Men, jag är ingen stor konspirationsteoretiker, mina paranoida vanföreställningar är tämligen blygsamma och har mycket litet med staten att göra.
Jag känner mig rätt tom i dag, tom på tankar, känslor och till och med ord. Hjärnan kör på sparlåga men det kanske är lika bra det. Att tänka för mycket är inte hälsosamt kom jag fram till för länge sedan, att känna för mycket är inte heller någon bra idé och att hoppas för mycket är bara rent självdestruktivt.
Cynism är nog dagens ord.
Bäckens speleman
Bäckens speleman
Med bara fötter och i skymningsljus
jag vandrade fram utan mål
bland gran och björk
på mjukan mossa
omsluten av liljekonvaljens doft
Himmlen i rosa och violett
fick fåglarnas sång att sakta avta
men inte infann sig tystnad ändå
ty trädkronor susade alltjämt
spelade av vindens ilar
Någonstans ifrån letade sig toner fram
så svepande lätta de ljöd
En smeksamt lockande melodi
född av violans strängar
och en varsam hand
Nyfiket följde jag ljudet
så sorgset men vackert
För vart steg blev den starkare
musiken och dess berusning
Tills skogen öppnade sig vid en bäck
I gläntan flödade toner och vatten
där satt spelmannen på sin sten
Hans mörka hår som klistrat av vätan
mot de nakna skuldrornas hy
och på hans huvud en krans av blomster
Förtrollad utav hans ljuva musik
sjönk jag ned på gräset det mjuka
Alla tankar de suddades ut
endast hans melodi fyllde mitt sinne
och himmlen den mörknade allt mer
Plötsligt tystnade musiken
och jag öppnade ögonen på nytt
Mörka och djupa som tjärnens vatten
var spelmannens ögon som mötte mina
och han bjöd mig sin hand
I sin famn han höll mig så tätt intill sig
och i virrvlande strömmar bort vi försvann
Helene Johansson 2003
Din paranoia i natten
Jag vakande till runt 2 i natt och när jag låg där och funderade på om jag skulle masa mig upp och ta en cigg, så hör jag någon form av skrikstön. Jag insåg snabbt att jag förmodligen inbillade mig, jag är ju schizofren och försökte lugna mig på detta sätt.
Men så vänder jag mig i sängen och då tycker jag mig se någon i hallen! Hjärtat hinner slå flera volter medan jag raffsar till mig glasögonen, utan vilka jag knappt har ledsyn.
Det är ingen i hallen.
Ändå har jag en otroligt stark känsla av att inte vara ensam i lägenheten. Nu är det inte första gången detta sker, men det är lika skrämmande varje gång även om jag har slutat upp med att kolla garderoberna.
Jag har en så kallad säkerhetsdörr, en stålkärnad historia med dubbla lås och inget brevinkast (vi har postboxar).
Bakom min kära säkerhetsdörr kan jag för det mesta känna mig trygg, men inte alltid, inte när hypnapomp (vi uppvaknandet) paranoia griper tag om mig för då är jag inte trygg någonstans.
Snart skall jag iväg till min kontaktperson i psykiatrin. Ett rätt vanligt rutinbesök för att stämma av och rapportera hur det går utan antidepp. Min kontaktperson är lika gammal som jag själv, 27 år, vilket kändes lite konstigt i början men hon är trevligt och har koll och det är det viktigaste.
De gånger jag missat någon tid hos henne, så ringer hon direkt. Så funkar det inte alltid inom psykiatrin....tyvärr. Missar man en tid får man oftast skylla sig själv. En ny tid kanske skickas per post men missar man den också så finns risken att man försvinner ur systemet. Om detta har bland annat Göteborgs Fria Tidning skrivit i sin artikelserie om psykiatrin.
Så jag är ganska lyckligt lottad med en kp som har full koll på sitt jobb, även om hon har mindre koll på
Musikalisk masochism
Inför torsdagens resa till de smålännska skogarna, så rippade jag flertalet skivor till datorn för att mata min kära mp3-spelare. Detta ledde till att jag slängde i Dark Tranquillitys skiva "Projector" i min lilla kompaktstereo från Clas O.
Det var nämligen länge sedan jag lyssnade på "Projector" och kunde inte minnas vilka låtar jag skulle lägga på mp3an.
Nu, flera timmar senare, sitter jag här och lyssnar än mer på "Projector", det är inte bara en väldigt bra skiva rent musikaliskt, den har väldigt träffsäkra texter också, ibland lite för träffsäkra.
"Did I miss the auction where my life when by the club" (Auctioned)
Jag minns inte när jag införskaffade skivan, men den släpptes -99 så jag tippar på 2000, för då har jag minnen sammankopplade med denna skiva. Minnen av vald ensamhet och inga som helst verkliga minnen av någon form av tvåsamhet. Jag saknade inte eftersom jag inte visste vad jag möjligtvis skulle sakna.
Åtta år senare känns som en evighet. "Projector" snurrar och mina tankar i takta med den.
Det är smärtsamt att lyssna men jag kan inte sluta, så jag plågar mig själv genom att sätta cdspelaren på repeat och fundera över dåtid, nutid och framtid, över människor som passerat min verklighetsbubbla. Människor som faktiskt lämnat någon sorts avtryck. De få som försökt slita mig ur min lilla bubbla och den som faktiskt försökte ta sig in.
Merparten av dessa människor finns inte i mitt liv nu. De gav upp.
Jag återkommer ständigt till en av mina starkaste vanföreställningar, den om att jag ådragit mig någon typ av förbannelse i ett tidigare liv. En förbannelse som gör att jag inte behåller mina nära, ensamhetens förbannelse.
Allt har förvisso undantag, kanske även förbannelser, för jag har åtminstonne två barndomsvänner kvar, men ibland undrar jag: "hur länge till?".
Jag har knappast något bra "track-record".
Jag vet att det handlar om att ge och ta i alla slags förhållanden. Jag ger gärna, men har svårt att sålla när jag ger och det blir lätt för mycket för andra. Jag vill inte ge med mig så mycket av mitt inre, ty det finns mycket där som ingen vettig människa vill ta emot. Eller borde erbjudas ta emot.
Ja detta blev väldigt personligt, så jag kanske raderar det i morgon, vi får se.
Förbannad vare tvåsamheten
när den lämnar ensamhet
Hades kärleksförklaring
Hades kärleksförklaring
Om någon kan lysa här i mitt rike
nedan marken
i underjorden
som vart levande väsen skyr
Det är du min sköna
Du kan lysa även i Tartaros
I dig ser jag styrkan alla andra saknar
kraften att härda ut
även hos mig i mitt dunkla palats
Du skall få se vad endast de döda ser
Få träda Elysiums vackra ängar
även skåda Asphodels uppgivenhet
Dig skall jag ge
tronen vid min sida
Du ensam skall styra med mig
I din strålande skönhets närhet
skall jag aldrig önska mig Helios ljus
Kom följ mig ned till mitt rike
Oh Kore dotter till grödans Demeter
Ge mig din hand
Bliv min drottning Persephone
Frivilligt eller ej
Åt Hades är ditt öde givet
Helene Johansson 2002
Asocial historik
Då jag var 19 år och tagit mig igenom gymnasiet, flydde jag från det lilla smålännska samhälle där jag vuxit upp.
Efter mycket beslutsångest så valde jag att läsa latin i Lund med start hösten 2000.
Jag bodde några få månader i en liten andra handsetta med kokskåp i Malmö, där jag kände EN person åtmistone. Men, då det kommunala bostadsbolaget i Eslöv formligen slängde en stor 2a med riktigt kök i knät på mig och gav mig ett formidabelt studenterbjudande, så flyttade jag.
Jag kände dock ingen i Eslöv, men jag vet inte om jag alls tänkte på det för jag var inte speciellt intresserad av andra människor.
År 2001 var bottenåret socialt sett.
Jag umgicks inte med någon. De enda personer jag träffade var kursare på föreläsningarna, vilket någon gång ibland ledde till en fika men det var verkligen sällsynt. Jag läste Antikens kultur och samhällsliv och så vitt jag minns var det inte något fel på mina kursare - det var fel på mig.
Jag hade inte ännu hunnit utveckla min sociala paranoia, så det kan jag inte skylla på. Jag var bara inte intresserad av människor - alls. Det som intresserade mig var böcker, kursböcker och skönlitteratur.
Någon dator ägde jag inte då, så jag hade heller ingen kontakt med folk via Internet.
Jag var ensam. Eller som jag nog själv skulle välja att kalla det - asocial. För jag tror inte att jag kände mig speciellt ensam då, jag valde faktiskt själv att inte umgås.
Sommaren 2001 kunde det gå veckor utan att jag träffade en endaste människa, men jag tror inte att jag mådde direkt dåligt av det.
Hösten 2001 hamnade jag hos Studenthälsans psykiater som ansåg att jag verkligen borde försöka utveckla mitt torftiga sociala engagemang. "Socialstyrelsen har inga rekomendationer om hur många vänner man bör ha, men...." sa min psykiater med en gnutta humor och en hel del allvar. Jag förstod dock inte riktigt poängen med att lära känna folk.
Vad skulle jag med folk till?
Efter att ha gett medicinen Anafranil ett försök, övergick jag till att börja käka Efexor i slutet av 2001. Jag gick också från Klassiska Institutionen till Teologen för att läsa Religionshistoria år 2002.
Exakt hur det började, hur jag bitvis blev mer social, vet jag inte. Jag vet inte om det hade med Efexor att göra, min psykiaters idoga upprepning av vikten med sociala kontakter eller det faktum att fler av kursarna på Religionshistorian var i min ålder. Men, mer social blev jag iaf, mindre social kunde jag nog knappast bli.
Det blev lite fler fikor och nån gång ett par öl. Jag lärde känna lite folk, folk som jag faktiskt träffade ibland.
Fann jag dessa personer intressanta? Ja, vissa av dem, faktiskt.
I dag kan jag finna intressanta personer, men lika ofta blir jag grymt besviken för jag tröttnar på folk, med det löser jag genom att inte träffa samma personer för ofta. Ett fåtal personer finner jag fortfarande, efter flera år, intressanta.
Att lita på folk har jag alltid haft otroligt svårt med och förmodligen en del av min asociala problematik. Exakt varför vet jag ej, det har så varit sedan jag var väldigt liten.
Någon gång runt 2002/2003 lärde jag mig lite trevande att åtminstone försöka att lita på folk, folk som i J och S.
De är inte enbart intressanta personer, de fick mig att ibland inse att ingen av dem skulle svika mig på något sätt, i alla fall inte medvetet.
Men, faktum var att jag låg en bra bit efter i min sociala utveckling, jag var socialt sett väldigt omogen vilket resulterade i folk inte alltid orkade med mig. I dag kan jag förstå och inse detta, jag vet bättre vart gränsen för ett skämt går tex, det visste jag inte då. Jag kunde komma med grova skämt om personer utan att jag förstod hur grova skämten var, eller att personen ifråga kunde bli ledsen.
Jag gör fortfarande blundrar ibland, men jag tar mer ansvar för dem nu och skyller inte ifrån mig hela tiden.
Tyvärr kan jag inte gå tillbaka i tiden och bättra mig. Tyvärr kommer varken S eller J läsa detta och inse att de gav mig lite hopp om människan, lite tilltro och trygghet.
" Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, då behöver jag det desperat"
(Min version av denna utsago)
Samarbete med Psykbryt
Den kontrollerade galenskapen har haft ett trevligt och givade samarbete med Psykbryt på sistonne.
Resultatet av detta samarbete kan ses och läsas på: http://psykbrytet.blogg.se
Där finner ni några av mina dikter från samlingen "Kontrollerad Galenskap" med passande illustrationer, samt Psyks tankar om både diktsamlingen och om dikter lite mer allmänt.
"Kontrollerad Galenskap - dikter om psykisk sjukdom" av Helene Johansson släpptes efter mycket om och men via Vulkan.se i våras, där den finns både som PDF och tryckt pocket. I dagsläget har denna lilla skrift sålt 29 exemplar.
Diktsamlingens syfte - att försöka få andra med psykisk sjukdom att känna att de inte är ensamma, har uppnåtts i några fall, vilket gör att publikationen är värt besväret och våndan.
Målgruppen är alltså den stigmatiserade och undanskuffade gruppen människor med psykiska problem. Mig veterligen finns det ytterst få publicerade skrifter som vänder sig till denna målgrupp, undantaget "självhjälpskurser" och bipacks-sedlar. Även de böcker som handlar om psykisk sjukdom, så väl självbiografier som faktaböcker, vänder sig oftast till en läsare som hyffsat frisk i huvudet och kan behålla sin koncentration i kapitel som spänner över ett 20-tal sidor.
"Psykiskt friska" personer som läst "Kontrollerad Galenskap" har tydligen funnit den ganska magstark och jobbig att läsa, men då dessa personer inte är målgruppen, så bryr jag mig inte speciellt mycket om detta. (Känn på den! Känn er utanför och negligerade!)
Jag avslutar med en nyskriven "kortis":
Halmstrån
Jag söker
nålen i höstacken
och griper efter halmstrån
2,5
Det är nu 2,5 veckor sedan jag slutade med antidepp och jag har tappat 2,5 kilon.... KAN det finnas ett samband kanske???
Jag tror det. Jag har inte tränat överdrivet mycket direkt och knappast svultit mig heller.
Det skall bli intressant att se vikt-utvecklingen längre fram.
Vikten är av största vikt!
För några år sedan hade jag inga problem att komma i storlek 34/36, men nu har jag storlek 44/46 och det är en jäkla skillnad. Det känns som tusen år sedan, men det är inte mer än ca 4 år sedan.
Ett tag var jag t o m undervikting och vägde 48 kg. Det var inte pga ätstörningar eller något sådant, jag har aldrig haft några problem på den punkten iaf. Nej, jag hade bara ingen större aptit och rörde på mig mycket. Då hade jag svårt att hitta kläder för att jag var så smal, nu är det tvärt om. Utbudet av kläder för större personer är ju ganska litet och dessutom dyrare. Ok det går åt lite mer tyg, men det är inte mängden tyg det handlar om i prissättningen.
Det handlar om att utbudet är litet, så är man tjock har man inte så mycket att välja på.
Behöver man byxor? Ja då får man ta vad som finns och betala priset snällt.
Ja, jag är viktfixerad! Dock inte utseendefixerad.
Kroppen jag släpar på just nu är inte min kropp anser jag och det är lite traumatiskt att väga 90 kilon när man är 158 cm.
Så nu ska jag till gymmet och förbättra mina odds.
Journaler del 2
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, dvs "Journaler", så ämnar jag få ut mina journaler från BUP i Värnamo och PRE i Eslöv, då dessa journaler saknas i mina samlingar.
Efter två koppar svart kaffe påbörjade jag denna process genom att googla fram BUP i Värnamo och tänka sig, de har en epost-adress! Jag noterade noggrant både epost och telefonnummer, då jag är väl medveten om att det trots dagens teknik kan vara svårt att få tag på psykiatrin via epost.
Jag skrev en kort mail till BUP Värnamo angående mitt ärende, inklusive alla kontaktuppgifter och personnummer givetvis. Jag ger dem en vecka på sig att svara, sen tar jag till den förhatliga telefonen.
Därefter blev det PREs tur. En snabb googling på Eslöv +psykatri gav mig telefonnummer till PRE, dock ingen epost-adress för så långt har de tydligen inte kommit än. Måste dock ge Region Skåne det att man nu mera faktiskt kan hitta PRE på internet, det kunde man inte förr. Det går frammåt! Om några år kanske dom till och med har en epost, förutsatt att eposten som fenomen då finns kvar.
Nåväl, nu sitter jag här med nummret till PRE i stora, tydliga siffor på mitt anteckningsblock. Jag har dock inte den minsta lust att ringa. Detta inte enbart pga min telefonfobi, som just nu är en aning starkare är den varit på några år, men också för att jag vet att PRE förmodligen kommer att ifrågasätta min rätt till mina journaler.
Jag minns hur väldigt tveksamma de var för 3 år sedan när jag ville läsa journalerna. Givetvis kunde de inte neka mig den rätten, men de proppsade på att jag skulle läsa dem på plats med min kontaktperson när varande.
Jag ska väl inte gå händelserna i förskott förvisso, saker och ting kan ha förändrats på PRE men jag tvivlar på det.
Förmodligen är det forfarande samma vuxendagis.
Fantasi och verklighet
Under många, långa år har jag haft svårt att hålla reda på vad som är verklighet, fantasi och dröm.
När jag vaknade i dag kom jag på att jag ju hade köpt en ny dosett, för jag var på apoteket och hämtade ut medicin här om dagen. Jag rotade runt i min väska ett tag, men hittade ingen dosett, var på jag förstod att jag hade funderat på att köpa en ny dosett, kanske till och med drömt att jag så gjorde. Någon ny dosett hade jag dock inte köpt, det är jag nu relativt säker på.
Såna här saker är inte ovanligt. Jag funderar på att göra något eller drömmer att jag gör något och tror att det är verklighet. Jag har också väldiga svårigheter att hålla isär dagarna, vissa dagar vet jag inte om jag har duschat eller ej, så vida jag inte tvättat mitt långa hår.
På grund av dessa saker, så försöker jag att föra en väldigt detaljerad dagbok över vad jag gör och inte gör. Jag har insett att jag annars inte har en aning om vad jag gjorde förra veckan, mer eller mindre.
Till ytterligare hjälp har jag en kalender med en sida per dag där klockslag finns med, eftersom jag annars inte kan hålla reda på tvättider och tider hos kontaktpersonen eller andra viktiga saker.
Jag har även en dosett, för utan den skulle jag inte veta om jag tagit mina mediciner eller inte.
I den psykologiska utredningen som gjordes för flera år sedan, framkom att jag har dåligt arbetsminne, men minnet har överlag blivit sämre de senaste åren skulle jag tro. För riktigt så här illa var det aldrig förr, förutom när jag låg på psykosgränsen. Av mina psykosen minns jag väldigt litet och jag skrev inte dagbok på någon systematiskt sätt.
Spår av psykoserna har jag dock hittat i form av konstiga, paranoida anteckningar, mind-maps som inte har någon som helst logik och som jag inte förstår ett jota av och folk hävdar att jag sagt saker som jag inte alls minns.
Det mesta av anteckningar och mind-maps har jag slängt. I dag hade dessa kanske varit intressanta, men för några år sedan var det bara jobbigt att bli påmind. Så dessa papper kasserades i enlighet med mina tankar om kasserande som katharsis. Åtminstone tror jag att jag har kasserat alla psykospapper.
Jag tror ganska mycket, eftersom jag sällan är säker på någonting.
Två veckor utan anti-depp
Galenskapen kontrolleras UTAN Efexor, men med cappuccino.
Den 28de Maj tog jag min sista lilla kapsel Efexor 37.5 mg. Detta efter en lång tids nedtrappning från 150 mg.
För ett år sedan började jag fundera på om jag verkligen behövde antidepp längre, jag kände mig inte deprimerad även om jag kanske inte mådde jättebra. Efter en del funderande tog jag upp saken med min läkare och vi kom fram till att vi på försök skulle sänka min dos med 37,5 mg i taget över en lång period.
Första sänkningen gjordes mot slutet av sommaren 2007. Jag var givetvis rädd, rädd för att depressiviteten skulle komma tillbaka och rädd för ökad ångest, men äta antidepp resten av livet ville jag ju inte.
Jag kände av sänkningen ganska snabbt, först de fysiska utsättningssymtomen: yrsel, illamående, huvudvärk etc. Sedan, efter någon vecka, kom det psykiska utsättningssymtomen: ökad ångest, depressivitet och lite apati.
Dock var jag beredd på dessa saker och kunde således hantera symtomen rätt bra genom att träna och hålla mig lagom sysselsatt. Utsättningssymtomen klingade sedan av efter några veckor.
Efter ett par månader med den sänkta dosen sänkte vi ytterligare med 37.5 mg, så nu stod jag på halva utgångsdosen, det vill säga 75 mg. Utsättningskarusellen drog igång igen med sina symtom, men nu visste jag väldigt väl vad jag kunde vänta mig och att det var övergående.
Den sista sänkningen, till 37,5 mg förflöt liksom de tidigare sänkningarna. Inte smärtfritt, men hanterbart och är man envisare än synden, vilket jag är, så härdar man ut. Jag stod på denna sista lilla pyttedos i ett par månader, väntade på att utsättningssymtomen skulle försvinna och min neurokemi skulle balanseras.
Sen var det dags! Nu skulle skiten bort!
Nog för att jag förmodligen fått hjälp av Efexor, men det var i samband med att jag började äta Efexor som min vikt ökade och ökade...och ökade.
Nu, efter två veckor utan Efexor kan jag säga att det är inte lätt att sluta med antidepp, det är en mindre helvete. De fysiska utsättningssymtomen är en droppe i havet förvisso, men det psykiska, det är det som är helvetet. Mitt humör pendlar upp och ned, hypomani till depressivitet, apati till extrem ångest. Dessutom är jag asocial och irriterar mig på det mesta, vilket en är kombination som gör att jag inte umgås med folk just nu.
Men, detta går förmodligen över om några veckor, jag hoppas på det åtminstone.
Positiva saker finns det givetvis också med detta, jag har tappat 2 kilon på dessa två veckor, jag känner mig mer fri och inte lika full av mediciner. Staten tjänar på detta också, eftersom Efexor är en dyr medicin. Jag känner mig piggare i både kropp och knopp.
Jag är inte medicinfri förvisso, jag har kvar mina två anti-psykotiska mediciner och de får jag dras med ett bra tag till, kanske många många år, men jag har inga ambitioner om att blir helt medicinfri för tillfället. Jag håller på att vinna över både depressioner och över Efexor, det får räcka just nu.
Många vågar inte sluta med antidepp, rädda för att depressiviteten skall komma tillbaka och det har jag absolut förståelse för och respekterar. För några år sedan trodde jag inte att jag någonsin skulle sluta med antidepp, eller att jag skulle börja träna på gym, eller att jag skulle publicera min diktsamling.
Saker förändras, människor förändras och livet är nyckfullt.
Det går att sluta med antidepp, även efter många år, bara man tar det lugnt och försiktigt, lyssnar på sig själv och är bredd på att det kan bli väldigt jobbigt under perioder.
Jag tror att jag kommer att klara mig utan antidepp ett bra tag nu, kanske inte för evigt, men ett tag ändå.
Det är värt det för mig för att jag får en känsla av att jag vunnit ett boxningsrond mot Livet.
Journaler
För några dagar sedan så läste jag igenom de journalanteckningar om mig som jag innehar. Dessa är från mina år på Studenhälsa i Lund och min tid hos NåUt-teamet i Göteborg.
Jag anser det vara hyffsat intressant läsning, men det krävs naturligtvis att man är lite insatt i "läkarjargongen" annars förstår man inte så mycket av det skrivna då det inte är normal svenska som journaler skriv på.
Tidgare har jag fått läsa mina journaler från öppenpsykiatrin i Eslöv, men de har jag tyvärr inga egna kopior av. Jag har också journaler hos Barn och Ungdomspsyk i Värnamo, så vida dessa inte slängt bort pga sin ålder, men dem har jag aldrig läst ett ord av.
Nu funderar jag åter på att försöka samla in resterande journaler, både för min egen skull, men också för att mitt försäkringsbolag sagt att de skall utreda om jag har rätt till ersättning från min sjukdomsförsäkring. Försäkringsbolaget har redan gjort en första utredning och då begärde de in journaler från BUP och Eslöv med mitt tillstånd.
Dock trodde jag inte att försäkringsbolaget skulle gå tillbaka så långt som till BUP och 1997, men det gjorde de alltså och ansåg att jag redan då uppvisade tecken på schizofreni, trots att jag på BUP behandlades för depression eftersom jag inte vågade berätta om mina vanföreställningar.
Dock innebär detta journalinsamlande att jag måste ringa både till Värnamo och Eslöv, något som inte är så lätt när man har telefonfobi, men det är ju förmodligen ingen brådska med detta, så jag inväntar en bra dag.
BUP-journalerna tar jag först, då det gått 10 år sedan jag slutade på BUP och det innebär att journalerna möjligtvis då kommer att förstöras i år, om så inte redan skett.
Alla patienter har rätt att läsa sina journaler, även psykiatripatienter. Dock är det sällan som den vanliga, lanstingspsykiatrin är särskilt positiv till att patienten läser sina journaler. Studenhälsan däremot är det betydligt mycket lättare att få ut sina journaler från enligt min mening, där ifrågasätter man inte patientens rätt.
Jag måste dock påpeka att Stundenthälsan i vissa lärosäten är minst lika bra som den psykiatriska öppenvården, ibland till och med bättre. Studenthälsan i Lund hade en egen psykiater, en mycket bra sådan också som inte hängde upp sig på diagnoser, utan behandlade mina symtom allt eftersom jag vågade berätta om dem. Behandlingen bestod i både medicinering och samtal.
Jag gick hos Studenthälsans psykiater i ungefär 3 år och han satte aldrig någon tyngre diagnos på mig. I journalen framgår att han misstänkte en personlighetsstörning, men den enda diagnos han verkligen satte var depression. För han var tvungen att skriva något på mina sjukskrivningspapper.
INGEN psykiater har känt mig så väl som Studenhälsans, för jag har inte fått det förtroendet för andra psykiaters och inte heller den långa tiden att skapa förtroende. Visst kunde han kännas lite tjatig ibland, när han påpekade vikten av socialt engagemang, något som jag då hade stora brister i, men han ville ju väl och visste att han hade rätt.
Utan Studenhälsans psykiater vet jag inte vart jag hade varit idag, OM jag hade varit. För när jag blev remitterad till lanstingspsykiatrin blev jag enbart hänvisad till Studenthälsan eftersom jag var student och landstringspsykiatrin var överbelastad.
På Studenhälsan fick jag en tid veckan efter jag ringde första gången.
Landstingspsykiatrin tog 3 månader på sig enbart för att behandla min remiss från vårdscentralen.
Jag vet mycket väl att Studenhälsan inte har den belastning som landstingspsykiatrin har, men 3 månader för att bedömma en remiss??? Nu är väntetiderna förmodligen ännu längre än 3 månader förvisso, detta var ju 2001 och saker verkar förändras -till det sämre.
Jag är oerhört tacksam för Studenthälsans psykiater, den kunskap och det engagemang han visade. Han kan ha räddat livet på mig flera gånger.
Det förvånar mig inte att han valt att arbeta på Studenhälsan, då landstingspsykiatrin är som den är.
När jag sedan flyttades över till landstingspsykiatrin, eftersom jag inte kunde studera längre och ansågs behöva specialistvård, tog det bara ca 6 månader innan jag fick schizofreni-diagnosen av en läkare som jag då hade träffat 3-4 gånger. Därför har jag varit väldigt skeptiskt till min diagnos, jag är fortfarande skeptiskt emellan åt.
Så en rejäl journal-genomgång skulle nog sitta fint.
Med detta inlägg, uppmanar jag inte andra att beställa sina journaler hur som helst. Det kan blir mycket jobbig läsning, inte bara pga läkarspråket, men av själva innehållet. Får ni erbjudande om att läsa journalerna med tex en kontaktperson närvarande, så ta det erbjudandet.
Psykosdröm
I natt drömde jag förmodligen den värsta mardrömmet i mitt liv - någonsin.
Jag finner inte riktigt ord för att beskriva det.
I drömmen var jag psykotisk, helt jävla vrålpsykotisk. Såg hemliga tecken på världens undergång. Jag hallucinerade människor som kom genom låsta dörrar och väggar, dom vägrade låta mig vara, dom slog mig när jag desperat försökte ringa psykakuten. Slog mig, drog i mig och fan vet allt.
Varje gång jag fick tag i telefonen och försökte slå nummret så blev det fel, jag kunde inte hitta rätt knappar, jag kunde inte läsa siffrorna i telefonkatalogen.
När jag äntligen kom fram till en telefonist bara skrek jag på hjälp men blev bortkopplad.
Sen....sakta sakta vaknade jag i en säng med ljusa lakan, solen tittade in genom ett litet fönster i ett vitt rum.
Jag var räddad! Neddrogad men räddad....trodde jag....
En lätt knackning på drömdörren och sen var jag tillbaka i drömpsykosen, i en främmande längehet och fortfarande försökte jag ringa psykakuten.
Sedan flög jag, eller rättare sagt, mitt medvetande flög. Ut genom taket upp i natthimmeln bland stjärnorna.
Det var som om min själ verkligen inte klarade av mer just då.
Tillbaka slungad givetvis. Tillbaka till helvetet och drömpsykosen.
Jag minns inte allt, jag orkar inte minnas allt.
Till slut vaknade jag - på riktigt. Vaknade till vad som förmodligen är den verkliga världen.
Svettig, gråtande och livrädd.
Det är väl femtielfte gången jag drömmer att jag är psykotisk, jag borde vara van, men det blir jag nog aldrig.
Psykoser är det värsta jag upplevt.
Krypande vetskap om att man inte är själv i lägenheten -trots att dörren är låst.
Ögonblicket då man inser att telefonsamtalet i går aldrig skedde, det var inbillning.
Vetskapen om att man inte kan lita på sig själv och sina sinnen.
Skrivet den 24 jan 2008 20:31
Ångest i backspegeln
Liksom de flesta tonåringar, så hade jag ångest, men så här 10 år senare kan jag analysera min tonårsångest och inser att jag förmodligen inte hade ångest över samma saker som mina jämnåriga.
Som tonårsångest ser jag den ångest man då känner över att tvingas bli vuxen, alla de val man måste göra inför sin framtid, men också ångest över brustet hjärta, nationella prov, dagens klädval, komplex för sitt utseende och ångest över krav om bra betyg.
Jag hade ångest över dessa saker, precis som en vanlig tonåring.
Jag hade även ångest över en mängd andra saker som man nog inte ser som normal tonårsångest.
Jag hade ångest för att jag hade blivit bortrövad av utomjordningar och de kunde hämta mig när som helst, speciellt om det var mörkt.
Jag hade ångest för att jag var förföljd av en man i en grå, gammal Volvo kombi och denna bil dök upp överallt, när som helst.
Jag hade ångest på grund av radiosändaren i en av mina kindtänder, som utomjordingarna förmodligen placerat där.
Jag hade ångest över att jag inte kunde prata med någon om mina rädslor, för jag visst ju att ingen skulle ta mig på allvar. Jag hade ångest över att folk skulle tro att jag var galen och skyffla in mig på mentalsjukhus.
Jag fick ångest av skolan, av för mycket folk, höga ljud och att gymnasieskolan var alldeles för stor rent byggnadsmässigt. Den stora, luftiga byggnaden som delvis hade glastak gav mig ångest och jag kände mig bevakad av utomjordingarna.
Jag har uppnått den ädla åldern 27 år nu och när jag ser tillbaka på mitt liv, så ser jag inte bara en gränspsykotisk och ångestriden tonåring, jag ser också ett barn med ångest inför det mesta i omvärlden.
Nej, jag överdriver inte här, i det jag minns från att jag började skolan, finns ångesten med. Vilda, galna fantasier gjorde inte ångesten bättre och hade jag inte vetat bättre nu, så hade jag kanske trott att den där lilla flickan var rädd för både den verkliga världen och sin egen fantasivärld. Jag var inte rädd, jag hade ångest.
I mellanstadiet började jag ljuga mig sjuk. Jag hade ont i huvudet, ont i magen, ont i ryggen eller i foten. Jag ljög så bra att jag trodde på det själv ibland, men jag hade inte så jäkla ont. Jag orkade bara inte. Jag orkade inte klä på mig, jag orkade inte gå utanför dörren och jag orkade definitivt inte med en stökig och högljudd barngrupp på 25 ungar.
Jag hade Antidagar och ångest redan som barn, men jag var givetvis inte medveten om det. Som 10 åring visste jag inte vad ångest var, men nu vet jag och nu kan jag se hur ångesten följt mig genom livet.
Antidag
I dag är en sån där dag, en Antidag.
En dag som aldrig kommer igång, eller rättare sagt Jag kommer aldrig i gång.
Jag kom upp ur sängen redan vid 7-tiden, det var inte så svårt men sen kom jag inte mycket längre. Jag skulle ha tränat, men kunde inte tänka mig att gå utanför dörren, så med träningen blev det intet. Jag skulle åkt in till stan och köpt en bläckpatron, men nej, tanken på att åka buss gjorde mig paralyserad.
I stället städade jag bland inläggen i min gamla blogg, för ovan bloggare som jag var när jag började, så blev det väldigt många inlägg utan någon riktigt substans. Så nu är inläggen från 2006 städade och även en bit in på 2007.
Bloggstädning var en lagom sysselsättning tyckte jag, trots att det rörde upp mycket känslor. Sedan fick jag dock ont i ryggen och huvudet, så jag gav upp och lade mig i sängen och där blev jag kvar i två timmar.
När jag kom till sans vid 18-tiden, vågade jag mig ut, rundade hörnet och var en snabb vända inne på den lilla Icaaffären, men en baguette och folköl som resultat.
Nu har jag lyckats duscha också, för det glömde jag i går tror jag.
Såna här antidagar har jag ganska ofta, dagar då jag helt enkelt inte fungerar ordentligt. Antidagar.
Gamla sår
Läste artiklarna om bostadsbristen i Göteborg nu.
Det är nått jag känner väl till, väldigt väl.
Att läsa om det var som att slita upp gamla sår. För det var inte ens ett år sedan som jag blev hemlös och tvingades bo på ett korttidsboende för psykiskt funktionshindrade.
Då... i höstas höll min värld verkligen på att rämna pga boendet.
Redan under sommaren förra året började jag bli stressad eftersom jag visste att jag bara kunde bo kvar i 2a handslägenheten till September.
Jag letade febrilt på Boplats, lade in annonser, svarade på annonser osv....men ingenting.
Till slut var det en vecka kvar och Socialen såg då till att jag hamnade på korttidsboendet, som jag brukar kalla Gökboendet.
Där blev jag kvar i tre månader.
Tre helvetiska månader där mitt liv låg på is. jag försökte att inte tänka, inte känna, inte vara.
Jag mådde otroligt dåligt, blev tvungen att ta mycket mediciner för att inte försvinna in i en stress-framkallad psykos. Jag sov dåligt och fick börja med sömntabletter igen, som knappt hjälpte. Jag knaprade lugnande för att inte förgås av ångest. Jag tröståt för att försöka stilla en avgrundsdjup oro.
Det var nog de värsta månaderna i mitt liv, utan tvekan. Och då har jag ändå gått igenom flera helveten tidigare...men då har jag haft ett hem, det hade jag inte på Gökboendet. Jag hade ett litet rum och ingen fast adress.
Inget hem, ingen trygghet.
Jag är ingen bohem, jag har en svår psykisk sjukdom och jag behöver trygghet och fasta punkter i vardagen.
Jag kräver inga mirakel, jag kan nöja mig med en kopp kaffe i morgonsolen i mitt kök.
Efter tre månader kom min chans. En lägenhet, ett sk. referens-boende med möjlighet till första hands kontrakt efter 18 månader.
Jag åkte och tittade på lägenheten, mindes inte alls nått av vad jag såg.
Det var ju dock en lägenhet! Så jag tackade jag så fort jag kunde givetvis.
Denna lägenhet är, förutom adekvata mediciner, det bästa som hänt i hela mitt liv tror jag. Min lägenhet, min räddning.
Jag trivs otroligt bra här på min 47 kvm, även om det är gas-spis.
Det är lugnt och skönt, här händer inte mycket, men det är det jag tycker om. Lugnet. Ro.
Kvällen efter inflyttningen hamnade jag i ett slags fysiskt chocktillstånd.
Jag frös, skakade och var förvirrad.
Flera månaders stress, oro, ångest och rotlöshet var nu över.
Jag släppte taget och låg i min säng länge och bara existerade.
Sedan påbörjade jag ett nytt liv, i min nya lägenhet
Skrivet den 10 apr 2007 21:13
Telefonfobi
I dag när jag vaknade satte jag inte på mobilen - den enda telefon jag har. Nej jag har inte hemtelefon.
Efter två koppar kaffe och ett par cigg vaknade hjärnan till och jag funderade på att sätta på mobilen, men jag avstod från det och beslutade mig för att total ignorera huruvida någon möjligtvis skulle vilja nå mig på det sättet.
En känsla av lugn infanns sig i och med detta beslut. Jag skulle vara fri idag, fri från eventuella ångestdrypande telefonsamtal.
Någon gång i tonåren började jag utveckla telefonfobi. Jag hade aldrig varit någon stor telefonpratare, men den direkta fobin hade inte funnits tidigare. På den här tiden var SMS-tjänsten inte i allmänt bruk heller.
Min telefonfobi fick sin kulmen när jag var 23 om jag inte minns fel. Då dog mitt kylskåp nämligen och pga telefonfobi, panikångest och tilltagande psykotiska symtom klarade jag inte av att ringa vaktmästaren, en snäll och trevlig man.
Nu tror ni kanske att jag ringde efter ett par dagar. Nej, det gjorde jag inte.
Det kom att dröja 3 månader innan jag ringde vaktmästaren. Visserligen var jag inlagd på psykavdelning två veckor under denna period, men nej, jag hade inget fungerande kylskåp under hela tre månader. Till slut hota min psykiater med att han personligen skulle ringa till min vaktmästare, förstå då och efter ett intag av lugnande, ringde jag.
3 månader. TRE månader!
Sjuk som jag var, insåg jag inte hur handikappad jag verkligen var förrens långt, långt senare.
Numera klarar jag av att ringa viktiga telefonsamtal, även till personer jag inte känner, men det är inte lätt och vissa dagar går det fortfarande inte, inte ens med lugnande medel i blodet.
Jag har inte enbart fobi för att ringa till folk, utan även fobi för att folk ska ringa till mig. Spelar ingen roll om det är min mor eller om det är en främmande person på Försäkringskassan - ringer telefonen skenar min puls, jag börjar kallsvettas och får panikkänslor.
En del dagar, som i dag klarar jag inte ens av att ha telefonen på.
Men, har jag inte telefonen på, så oroar jag mig för att någon har hänt, något allvarligt som gör att familjen måste få tag på mig. Så då får jag ångest för att jag inte är kontaktbar. Här hittar vi förvisso EN enda sak i min telefonfobiska läggning som kanske har en förklaring åtminstone.
När min morbror dog 2006 hade jag inte telefonen i gång, således fick jag höra min mors gråtfärdiga röst inspelad på mobilsvaret. Efter denna händelse blev min ångest över att inte vara kontaktbar väldigt mycket större och jag hade telefonen på dygnet runt under en lång period.
Jag får lust att skratta hysteriskt åt mig själv och mitt dilema.
Har jag telefonen på får jag ångest.
Har jag inte telefonen på så får jag också ångest.
Tyvärr är det väldigt många som inte förstår hur jag kan ha fobi för att prata i telefon, så de envisas med att ringa, trots att jag ibland vägrar svara. Trots att jag sagt till folk att smsa i stället, så ringer de.
Att jag gång på gång upprepar ordet "telefonfobi" för folk hjälper inte och då känns det verkligen som om de struntar helt i vad jag säger, men jag menar faktiskt allvar, även om folk tydligen inte tar mig på allvar och tror att jag bara överdriver.
Många har fobi för spindlar, ormar, hundar, duvor, blod, nålar och fan vet allt och det är helt accepterat.
Men telefonfobi???
Nej Oh så löjligt, det är ju bara att ringa! Eller att svara!
Ändock....3 månader utan kylskåp.
Minnen från St.Lars
Det är nästan exakt två år sedan jag nervöst stövlar in på St. Lars psykiatriska akutmottagning i Lund.
Minnena känns både väldigt avlägsna och nära. Ibland känns det som om jag fortfarande sitter i det lilla rökrummet på 32an, men lika ofta känns min vistelse på avdelning 32 bara som en dröm.
När jag kommer in till psykakuten är jag gravt paranoid och deprimerad. I väntrummet söker jag överallt med blicken för att kolla efter mikrofoner och kameror, för jag är övertygad om att jag är iaktagen.
I mitt huvud skriker Tanken att jag ska gå hem, jag ska inte söka hjälp. Vitrockarna kommer att hjärntvätta och förgöra mig. Tanken maler i mitt huvudet, uttalar den ena brutala elakheten efter den andra.
Jag vet inte hur länge jag sitter dubbelvikt i väntrummet, men till slut får jag träffa en läkare som ställer lite frågor. "Hur mår jag?", "Äter jag medicin?" "Vilka mediciner?"
Sedan måste han ringa ett samtal. Någon frågar om jag röker och berättar att det finns en rök-väntrum. Jag blir visad in dit, sätter mig och röker mekaniskt.
Vitrocken kommer tillbaka och berättar att han ringt jourhavande överläkare, dom vill lägga in mig för observation direkt. Tanken skriker åt mig att säga nej, att vägra och gå hem, men jag orkar inte.
En sköterska kommer och sätter ett identifikationsband kring min handled, sedan åker vi hiss upp till avdelning 32.
Jag blir visad runt på avdelningen innan en vitrock tar med mig till matsalen och ger mig en macka och en kopp varm choklad. Den snälle vitrocken försöker prata med mig, men det går inte så bra för jag är så långt borta.
Det är sent på kvällen nu, klockan är kanske 23.
Jag sätter mig i det lilla lilla rökrummet med de få cigg jag har kvar. Fläkten surrar sövande, jag kryper i hop i en av de mörkblå plaststolarna. Jag känner mig lugnare. Jag är inlåst, ingen kan få tag på mig här. Det lilla, gulnade rökrummet ger mig trygghet för jag har alltid gillat som, trånga rum.
Plötsligt inser jag dock vart jag är och att jag inte har något med mig mer än handväskan. Inga glasögon, inga linsburkar, ingen tandborste - ingenting.
Jag sitter på St.Lars avdelning 32 och det jag oroar mig över är mina linser.
Skrivet den 26 feb 2006 13:35
Hemtam eller hemlös
Inom några få månaders tid avgörs min framtid. Huruvida jag åter igen blir hemlös eller om jag blir kvar i denna lägenhet i vilken jag trivs så oerhört bra.
Bakgrunden är att jag hösten 2006 stod utan bostad efter att ha bott inneboende och i andra hand med tidsbegränsat kontrakt. Givetvis hade jag sökt en otrolig mängd bostäder på alla möjliga sätt. Över hundra sökta bostäder via Boplats GBG på ett år tex och där till en mängd andra handskontrakt och rum. Men, bostadsbristen i Göteborg är inte att leka med. Alltså blev jag hemlös och inkvarterad på ett korttidsboende för psykiskt funktionshindrade.
Detta ledde till att jag sedan, efter , ca 2 månader, blev erbjuden ett så kallat "referensboende", vilket innebär att man får social förtur till en helt vanlig lägenhet, men för att sedan få första handskontraktet finns givetvis vissa krav.
En prövotid på 18 månader, då man hyr lägenheten via Fastighetskontoret är standard och under denna tid måste man naturligtvis sköta sig. Man måste även ha en hemförsäkring och lägenheten skall besiktigas av Fastighetskontoret både vid inflytt och efter de 18 månaderna.
Efter detta, om jag har förstått saken rätt, så kan man få överta Första handskontraktet!
Det är i detta läge jag nu hamnar. Den sista Juni har jag bott här i 18 månader och givetvis har jag skött mig också, jag inga har anmäkningar någonstans så vitt jag vet. Jag har ju faktiskt aldrig fått en enda anmärkning någonstans när det gäller boendet.
Trots denna vetskap om hur väl jag skött mig, så är jag orolig över kontraktet för jag vet inte hur avtalet mellan värden och kommunen ser ut. Jag vet inte hur vanligt det är att personer som fått social förtur får bo kvar. Jag vet ingenting!
I Juli sätts förhoppningsvis processen i gång, lägenhetsbesiktning, pappersvändande, pappersskickande osv....men, då är vi mitt i semestertider vilket förmodligen gör att jag inte kommer att få ett klart besken förrän i Augusti möjligtvis.
Under tiden våndas jag. Jag har bittert fått lära mig att vi inte bor i den bästa av världar (Candide kan dra!), allt ordnar sig inte enbart för att vi hoppas på det.
Om jag inte får bo kvar här, så rasar hela min värld då jag är otroligt hemtam och starkt beroende av ett hem som jag trivs i. Alternativet, att bo hos mina föräldrar i Småland, vore förödande på en mängd punkter och en tur till kortidsboende klarar jag inte av igen. Men, jag ska försöka att inte måla upp skräckscenarion för jag har faktiskt goda chanser att få stanna här.
Många håller tummar och tår för mig och jag hoppas att de inte gör så i onödan.
Ensamhet och singelskap
Galenskapen kontrolleras förmodligen med nikotin och Shining.
Under mina mer galna stunder har jag trott och tror ibland fortfarande att jag kommer att vara ensam hela mitt liv.
Det ligger en teori bakom detta, den är att jag i ett tidigare liv skulle ha dragit på mig en förbannelse av något slag som sedan följer mig genom liven. Huruvida det ligger någon sanning i detta kommer jag förmodligen aldrig att få veta.
Vad jag dock vet är nog är ganska ensam av mig och definitivt väldigt ensamstående.
Under mina 27 år har jag haft ett förhållande, det varade i ca 2 månader. Nu var det förvisso jag som dumpade den gången, men frågan är: hade han verkligen stått ut med med mig? Förmodligen inte. Inte ens jag själv står ju ut med mig stundtals.
Nog för att jag har en del vänner, men som tur är träffar jag dem bara när jag är på bättre humör annars hade de inte stått ut med mig, det kan jag garantera.
Ett tag förra året trodde jag att jag kanske, kanske och möjligtvis skulle vara redo för ett seriöst förhållande, men eftersom jag inte hade någon att ha detta förhållande med, så blev det inget med det. Nu är jag inte så säker på om jag vill ha någon, ärligt talat verkar det rätt jobbigt.
Men efter nattens mardrömmar, så önskade jag verkligen att jag inte legat där ensam. Jag önskade såå att jag hade någon bredvid, någon som kunde ha tröstat mig kanske. Bara känslan av att inte vara helt ensam med mina mardrömmar hade gjort dem mindre påflugna.
Men, nu är jag ensam och kommer säkert att så förbli ett bra tag till, eller kanske resten av livet.
Kanske ligger det verkligen en förbannelse över mig?
Jag ska nog försöka att inte tänka i de banorna, det tyder mest på vanföreställningar, men hela livet är ju en vanföreställning ibland.
Snart ska jag krypa ned i min tomma, kalla säng och sova, med eller utan mardrömmar.
Det är ok
Folk frågar hur jag mår och jag svarar automatiskt att det är ok.
Det är inte ok. Jag pendlar konstant mellan hypomani, stark ångest och depressivitet för tillfället. Men, jag orkar inte förklara för alla som frågar. Mest av allt vill jag inte ta plats, jag vill inte att folk ska oroa sig och jag vill inte att andra ska ge min jäkla ångest större utrymme än vad den redan har.
Jag vet att de flesta menar väl när de frågar hur jag mår, men sådana frågor känns mest jobbiga för jag vet inte hur mycket av sanningen jag klarar av säga. Om jag säger hela sanningen kan det bli för verkligt.
Under perioder med starka psykossymtom och regelrätta psykoser, så fick jag ibland för mig att jag faktiskt var osynlig, något jag tyckte var otroligt befriande. Under dessa perioder isolerade jag mig nästan totalt också, det kunde gå veckor utan att träffade någon annan människa och jag hade inte några vänner direkt. Något som psykiatern på Studenhälsan ansåg oroväckande och enligt journalen också sjukligt.
Nu gör jag det igen, isolerar mig alltså. Min kontakt med omvärlden sker lite knapphändigt via internet.
Jag vet mycket väl att det inte är bra, men jag behöver det! Jag behöver få vara ifred just nu. Framför allt behöver jag inte mer material att älta, dvs jag ska inte prata en massa med människor eftersom det gör mig än mer paranoid.
En mening kan jag tolka på väldigt många olika sätt om jag är på det ältande humöret och det är jag nu.
Jag vill förminska mig själv, men framför allt vad jag känner och tänker. Jag vill inte ta upp så stor plats, men å andra sidan gör jag kanske inte det heller. De som frågar hur jag mår kanske gör det av ren artighet, inte för att de egentligen vill veta. Jag målar in mig i ett hörn, jag skriver ju detta öppet på det gudomliga Internet, där med tar jag plats. Dock skriver jag inte detta för att folk ska tycka synd om mig, inte ens jag själv tycker speciellt synd om mig längre. Jag skriver detta för att ge ER de få, eventuella läsare jag har, en inblick i hur det kan vara att ha en psykisk sjukdom, att vara galen.
För det finns otroligt mycket fördommar.....
Ångestdämpande och fettförbrännande
För ett fåtal år sedan hade jag verkligen garvat om nån sett in i min framtid och där fann att jag skulle införskaffa årskort på ett gym och använda det regelbundet. Även om jag dragits med övervikt i varierande grad under de senaste 3-4 åren, så har tanken på att träna på gym varit långt borta - fram tills för ett år sedan.
Jag har alltid hatat gympan i skolan, även om jag då inte alls var överviktig och där av mina snygga IGn i gymnasiets gympa. In så att jag inte tycker om att röra på mig, jag älskar att promenera men jag vill helst vara osynlig då.
Jag gillar inte att synas, jag vill inte vara i fokus. Åtminstone inte fysiskt. Jag vill inte ha en grupp på ett 10-tal klasskompisar som väntar på att jag ska springa och hoppa ned i en sandgrop, något som jag för övrigt finner totalt meningslöst.
Så att träna på ett gym med min övervikt bland vältränade människor som glor, ja det fanns liksom inte på kartan.
Trodde jag.
Men en dag när jag motvilligt klev på vågen och siffrorna stannade på 95 kilon, så bröt jag ihop - rejält. Jag saknade min gamla kropp, min riktiga kropp så som den var innan all psykofarmka och innan de förlamande depressionerna.
Jag saknade min 55 normalviktiga kilon och min förr så goda kondition så in i helvete.
När tårarna tog slut, efter att jag vägt mig en andra gång i någon slags löjlig förhoppning om att vågen visade fel, så insåg jag att det inte fanns mycket att välja på längre. Dieter och promenader i alla ära, men skall man tappa ca 30-40 kilon så krävs det mer än så. Som den realist jag är började jag dock ta fler och längre promenader, jag justerade även mat-intag och lyckades tappa 2 kilon på nån månad. Detta med tanken om hårdare träning på gym i bakhuvudet.
Nu råkar det vara som så, att det finns en mindre gymanläggning här i närheten, bara några minuters promenad bort fanns det potentiella botemedlet både mot min övervikt och det hat jag utvecklat mot min kropp.
Finansierad av min moder traskade jag en dag in på gymmet och köpte ett klippkort på 20 gånger och hälsades varmt välkommen av en trevlig personal. Detta klippkort blev använt också! Jag började försiktigt träna två gånger i veckan och det gick, trots att jag var smärtsamt medveten om jag var en av de fetaste på gymmet, men ensam och fet var jag iaf inte!
Jag bekantade mig snabbt med min nya flirt - the Eliptical Trainer (ET!). En maskin på vilken man tränar konditionen på ett skonsamt sätt och rörelserna kan liknas med att gå stavgång i uppförsbacke. Mitt första möte med ET varade enbart i 7 minuter och sedan kändes jag mig lite döende. Övning ger färdighet dock och är man som jag - än envisare är synden, så ger man inte upp.
Numera är mitt rekord på ET hela 75 minuter (!), men för det mesta kör jag 30-45 minuter, beroende på tid och dagsform. ET har gett mig benmuskler som inte är att leka, betydligt bättre kondis och även en fastare bakdel.
Jag några kilon lättare nu och midjemåttet har krympt med 10 cm, men fram förallt mår jag bättre. Inte bara fysiskt utan psykiskt också. Motion sägs motverka depression, men jag hävdar att motion även förebygger ångest.
Jag har haft ångestpromblematik i många år och fått alla möjliga piller för det, men regelbunden träning funkar fan så mycket bättre och har dessutom inga jobbiga biverkningar utom möjligtvis att man svettas.
Jag har slutat bry mig om folk glor på mig på gymmet. Dels för att min vikt inte är deras problem, jag har årskort och lika stor rätt att träna som alla andra där. Men det är även så att folk som till synes är vältränade, inte alltid är det.
De må har gigantiska muskler del av dem, men ingen vidare kondis har jag märkt.
Att synas är inte lika obehagligt längre, åtminstone inte på gymmet för där känner jag mig hemma nu. Det är mitt gym.
Jag skiter i hur mycket nån tar i bänkpress eller benpress, för jag har kört 75 minuter ET. 75 minuter....sug på den!
Hypomani
Det var ungefär för en timme sedan som jag kunde konstatera viss hypomani. Idéerna sprutar ur öronen på mig och jag vill helst förverkliga dem alla samtidigt och NU. Detta gör dock att jag inte får något vettigt gjort alls, utan enbart känner mig stressad, ostrukturerad och speedad.
Enligt den psykolog som utvärderade mig för flera år sedan, har jag stora svårigheter att strukturera min omvärld, något som jag numera är väldigt väl medveten om. Där av mitt överdrivna behov och missbruk av pärmar, anteckningsböcker och mappar. Hos mig är det få papper som inte får en helt egen pärm eller mapp. Vissa katergorier av papper kan möjligtvis få dela en pärm, med då skall det vara uppdelat med flikar. De anteckningar eller andra skriverier jag gör på riktig papper, ja de har givetvis olika anteckningsböcker för olika ämnen.
En del verkar tro att mani/hypomani innebär att man faktiskt GÖR en massa saker, men så är inte alltid fallet. Det än nog vanligare att man vill och tänker göra en massa saker som dock inte riktigt blir av. Så är det i alla fall för mig, men jag är inget solklart fall så vitt jag vet och jag har ju dessutom de där struktureringsproblemen.
I skrivandets stund har jag flera idéer om arrangemang för fotografering i huvudet som jag försöker låta bli att förverkliga. Varför låta bli? Jo, om jag börjar med dessa idéer, kommer jag ha väldigt svårt att sluta och hypomanin får mer vatten på sin skenande kvarn.
Jag ska försöka att ta det lugnt. Jag ska försöka att lägga mig senast 22, så att jag kommer upp ur sängen någorlunda tidigt i morgon och kommer iväg till gymmet.
Om jag inte lyckas med det detta, så kommer hypomanin glida över i ångestfylld gräns-psykos förr eller senare.
Jag har ju varit med om detta så många gånger förr och jag försöker lära mig av alla de misstag jag gjort. Så jag ska inte göra en massa saker, inte planera en massa saker som jag ska göra. Jag ska ta det lugnt för bövelen!
Om alla mina idéer är något bra, så kan jag ta tag i dem i morgon efter sömn och träning för världen går förmodligen inte under innan dess. Jag hoppas i alla fall att det inte blir riktigt så illa idag att jag inte kommer att kunna sova, med viss hjälp av piller, men ändå.
Nu har jag lite svårt att hålla en röd tråd, eller en tråd i någon färg alls, i detta inlägget. Därför avslutar jag det nu.
Kassera
Enligt min mening är städning endast intressant om det ger tillfälle att kassera, slänga, rata och radera saker.
Tyvärr har jag inte mycket materiella saker att kassera för tillfället, därför gav jag mig i stället på att städa bland filer i datorn och där fanns det gott om inaktuella filer att klicka bort till papperskorgen.
Dålig musik, tråkiga bilder, sparsamt påbörjade textfiler, dubbletter och annat tjaffs åkte bort. Dessutom placerades filer som absolut skall finnas kvar i rätt mappar. Således är nu mappen "Mina mottagna filer" tämligen ren och minimalistisk, man kan nästan känns en doft av grönsåpa när man tittar i den.
Nackdelen med min förkärlek för att kassera är att jag ofta tar i lite väl hårt när jag kasserar. Det händer att jag ångrar mig när det är för sent. Därför har jag ännu inte tömt datorns papperskorg. Därför tvingar jag mig alltid att ta pauser när jag rensar i garderoben och kläder som inte är utslitna sparas för att ges till bättre behövande.
Förr kunde rensa och kassera besinningslöst, då det ger mig stor tillfredställelse att få bort gamla saker ur mitt liv. Det innebär någon form av katharsis att få kassera saker, oavsett om det är filer på datorn, kläder eller gamla papper.
Jag önskar att jag med samma lust kunde ta mig an dammsugning och fönsterpustning.
Här om dagen raderade jag alla dagboks-inlägg på ett community. Jag började bak ifrån, på 27 sidors dagbokshistorik som ingen någonsin kommer att läsa igen. Raderade inlägg efter inlägg och insåg hur meningslösa de flesta var. Jag insåg även hur personliga en del var, men meningslösa inlägg är definitivt värre än personliga. RADERA
Jag fortsatte att radera, även inlägg som möjligtvis var en smula intressanta, för ingen kommer att läsa om vad jag gjorde den 11e Novemer 2004. Till slut läste jag inte inläggen, jag klickade bara på radera till det blev tomt, helt tomt.
Det kändes mycket skönt.
Nej, jag kan inte radera delar av mitt liv, minnen, händelser, personer, trauman, lyckorus, de finns kvar tills det att någon vänlig själ lobotomerar mig. Dock har jag makten att radera mina dagboksinlägg, jag kan leka Gud med det skrivna ordet. Varde Ord! och meningar skapas, bokstäver ordnas till mer eller mindre sammanhängande meningar och så länge jag skriver, har jag kontroll att skapa och förinta, att kassera och spara.
Just nu
Dagen har varit tom på det mesta och humöret känns lite som förfallen skorsten i full storm.
Att sluta med anti-depressiv medicin är inte en picknick i det gröna, det är inte ens en ljummen göteborgsk låtsas-falafel på nått halvskumt hak. Det är snarare en kastrull stelnade snabbmackaroner i köket du inte orkat städa på några veckor, segt, skitigt och ångestframkallande.
Det är så mitt kök ser ut i dagsläget också.
Makaronerna är förvisso från i dag, men reklamhögen fick sin start för minst en vecka sedan och det var en bra tag sedan dammsugaren var på jakt. Ingen lider av detta dock, för det är bara jag här och jag bryr mig inte i nuläget.
Det är jag, musiken och ensamheten. Jag och mina ständiga kompanjoner.
Ensamheten är trygg, invand och jag föredrar den för det mesta, även om jag ibland socialiserar. Något jag sedan ofta ångrar bittert då det för det mesta ger mig vatten på min paranoida kvarn.
Men, nu är det en vecka sedan jag träffade någon människa, paranoian lägger sig snällt som dammet och den bomb som ofta hotar att brisera i mitt huvud tickar mycket sakta.
Jag skall njuta av en ciggarett och lite Silencer nu, för mina ord ekar ändå tomma på denna främmande plats.
