Asocial historik
Då jag var 19 år och tagit mig igenom gymnasiet, flydde jag från det lilla smålännska samhälle där jag vuxit upp.
Efter mycket beslutsångest så valde jag att läsa latin i Lund med start hösten 2000.
Jag bodde några få månader i en liten andra handsetta med kokskåp i Malmö, där jag kände EN person åtmistone. Men, då det kommunala bostadsbolaget i Eslöv formligen slängde en stor 2a med riktigt kök i knät på mig och gav mig ett formidabelt studenterbjudande, så flyttade jag.
Jag kände dock ingen i Eslöv, men jag vet inte om jag alls tänkte på det för jag var inte speciellt intresserad av andra människor.
År 2001 var bottenåret socialt sett.
Jag umgicks inte med någon. De enda personer jag träffade var kursare på föreläsningarna, vilket någon gång ibland ledde till en fika men det var verkligen sällsynt. Jag läste Antikens kultur och samhällsliv och så vitt jag minns var det inte något fel på mina kursare - det var fel på mig.
Jag hade inte ännu hunnit utveckla min sociala paranoia, så det kan jag inte skylla på. Jag var bara inte intresserad av människor - alls. Det som intresserade mig var böcker, kursböcker och skönlitteratur.
Någon dator ägde jag inte då, så jag hade heller ingen kontakt med folk via Internet.
Jag var ensam. Eller som jag nog själv skulle välja att kalla det - asocial. För jag tror inte att jag kände mig speciellt ensam då, jag valde faktiskt själv att inte umgås.
Sommaren 2001 kunde det gå veckor utan att jag träffade en endaste människa, men jag tror inte att jag mådde direkt dåligt av det.
Hösten 2001 hamnade jag hos Studenthälsans psykiater som ansåg att jag verkligen borde försöka utveckla mitt torftiga sociala engagemang. "Socialstyrelsen har inga rekomendationer om hur många vänner man bör ha, men...." sa min psykiater med en gnutta humor och en hel del allvar. Jag förstod dock inte riktigt poängen med att lära känna folk.
Vad skulle jag med folk till?
Efter att ha gett medicinen Anafranil ett försök, övergick jag till att börja käka Efexor i slutet av 2001. Jag gick också från Klassiska Institutionen till Teologen för att läsa Religionshistoria år 2002.
Exakt hur det började, hur jag bitvis blev mer social, vet jag inte. Jag vet inte om det hade med Efexor att göra, min psykiaters idoga upprepning av vikten med sociala kontakter eller det faktum att fler av kursarna på Religionshistorian var i min ålder. Men, mer social blev jag iaf, mindre social kunde jag nog knappast bli.
Det blev lite fler fikor och nån gång ett par öl. Jag lärde känna lite folk, folk som jag faktiskt träffade ibland.
Fann jag dessa personer intressanta? Ja, vissa av dem, faktiskt.
I dag kan jag finna intressanta personer, men lika ofta blir jag grymt besviken för jag tröttnar på folk, med det löser jag genom att inte träffa samma personer för ofta. Ett fåtal personer finner jag fortfarande, efter flera år, intressanta.
Att lita på folk har jag alltid haft otroligt svårt med och förmodligen en del av min asociala problematik. Exakt varför vet jag ej, det har så varit sedan jag var väldigt liten.
Någon gång runt 2002/2003 lärde jag mig lite trevande att åtminstone försöka att lita på folk, folk som i J och S.
De är inte enbart intressanta personer, de fick mig att ibland inse att ingen av dem skulle svika mig på något sätt, i alla fall inte medvetet.
Men, faktum var att jag låg en bra bit efter i min sociala utveckling, jag var socialt sett väldigt omogen vilket resulterade i folk inte alltid orkade med mig. I dag kan jag förstå och inse detta, jag vet bättre vart gränsen för ett skämt går tex, det visste jag inte då. Jag kunde komma med grova skämt om personer utan att jag förstod hur grova skämten var, eller att personen ifråga kunde bli ledsen.
Jag gör fortfarande blundrar ibland, men jag tar mer ansvar för dem nu och skyller inte ifrån mig hela tiden.
Tyvärr kan jag inte gå tillbaka i tiden och bättra mig. Tyvärr kommer varken S eller J läsa detta och inse att de gav mig lite hopp om människan, lite tilltro och trygghet.
" Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, då behöver jag det desperat"
(Min version av denna utsago)
Jadu...SOM jag har funderat kring detta. Tror att du och jag är lika på något sätt när det gäller det här - känner igen mig i vad du beskriver i alla fall. Kan som du trivas riktigt väl i sociala sammanhang ibland. Fast ibland...big NO NO. Känner mig utstuderad, granskad och måste försvinna. Blir tyst, och uppfattas inte som blyg men som snofsig och oförskämd. Har väl lärt mig att acceptera att jag behöver isoleringen ibland, även om den är livsfarlig för mig. Det är svår balansgång som kräver rätt mycket av människor omkring mig.
Psyk, ja det är en jäkligt knivig balansgång! Inte minst för ens vänner....
