Telefonfobi

Galenskapen kontrolleras med blackmetal och ambivalent kontaktbarhet.

I dag när jag vaknade satte jag inte på mobilen - den enda telefon jag har. Nej jag har inte hemtelefon.
Efter två koppar kaffe och ett par cigg vaknade hjärnan till och jag funderade på att sätta på mobilen, men jag avstod från det och beslutade mig för att total ignorera huruvida någon möjligtvis skulle vilja nå mig på det sättet.
En känsla av lugn infanns sig i och med detta beslut. Jag skulle vara fri idag, fri från eventuella ångestdrypande telefonsamtal.

Någon gång i tonåren började jag utveckla telefonfobi. Jag hade aldrig varit någon stor telefonpratare, men den direkta fobin hade inte funnits tidigare. På den här tiden var SMS-tjänsten inte i allmänt bruk heller.

Min telefonfobi fick sin kulmen när jag var 23 om jag inte minns fel. Då dog mitt kylskåp nämligen och pga telefonfobi, panikångest och tilltagande psykotiska symtom klarade jag inte av att ringa vaktmästaren, en snäll och trevlig man.
Nu tror ni kanske att jag ringde efter ett par dagar. Nej, det gjorde jag inte.
Det kom att dröja 3 månader innan jag ringde vaktmästaren. Visserligen var jag inlagd på psykavdelning två veckor under denna period, men nej, jag hade inget fungerande kylskåp under hela tre månader. Till slut hota min psykiater med att han personligen skulle ringa till min vaktmästare, förstå då och efter ett intag av lugnande, ringde jag.
3 månader. TRE månader!

Sjuk som jag var, insåg jag inte hur handikappad jag verkligen var förrens långt, långt senare.
Numera klarar jag av att ringa viktiga telefonsamtal, även till personer jag inte känner, men det är inte lätt och vissa dagar går det fortfarande inte, inte ens med lugnande medel i blodet.
Jag har inte enbart fobi för att ringa till folk, utan även fobi för att folk ska ringa till mig. Spelar ingen roll om det är min mor eller om det är en främmande person på Försäkringskassan - ringer telefonen skenar min puls, jag börjar kallsvettas och får panikkänslor.
En del dagar, som i dag klarar jag inte ens av att ha telefonen på.
Men, har jag inte telefonen på, så oroar jag mig för att någon har hänt, något allvarligt som gör att familjen måste få tag på mig. Så då får jag ångest för att jag inte är kontaktbar. Här hittar vi förvisso EN enda sak i min telefonfobiska läggning som kanske har en förklaring åtminstone.
När min morbror dog 2006 hade jag inte telefonen i gång, således fick jag höra min mors gråtfärdiga röst inspelad på mobilsvaret. Efter denna händelse blev min ångest över att inte vara kontaktbar väldigt mycket större och jag hade telefonen på dygnet runt under en lång period.

Jag får lust att skratta hysteriskt åt mig själv och mitt dilema.
Har jag telefonen på får jag ångest.
Har jag inte telefonen på så får jag också ångest.
Tyvärr är det väldigt många som inte förstår hur jag kan ha fobi för att prata i telefon, så de envisas med att ringa, trots att jag ibland vägrar svara. Trots att jag sagt till folk att smsa i stället, så ringer de.
Att jag gång på gång upprepar ordet "telefonfobi" för folk hjälper inte och då känns det verkligen som om de struntar helt i vad jag säger, men jag menar faktiskt allvar, även om folk tydligen inte tar mig på allvar och tror att jag bara överdriver.

Många har fobi för spindlar, ormar, hundar, duvor, blod, nålar och fan vet allt och det är helt accepterat.
Men telefonfobi???
Nej Oh så löjligt, det är ju bara att ringa! Eller att svara!

Ändock....3 månader utan kylskåp.



Kommentarer
Postat av: Sara

Det är lite krångligt för mig med telefoner ibland också, men det är jobbigast för mig med msn. Är ofta i offlineläge och går online bara när jag vill säga något akut till någon och så går jag offline igen. Gillar telefoner bättre då. Jag tror att det är för att så mycket kan missförstås på msn och så. När man inte hör folks röst eller ser ansiktsuttrycken. Jag har lagt in dig som feed på min blogg. Hoppas det är ok!

2008-06-12 @ 23:51:07
URL: http://gabriellekorda.blogspot.com
Postat av: Psyk

Du beskriver det bra, hur det såg ut för dig då. Jag kan relatera till det- även om det inte var tal om fobi i mitt fall. När jag var som sämst och precis innan jag blev inlagd svarade jag aldrig i telefon om folk bara ringde en gång. Jag ville att de skulle ring 10 gånger- annars var det ett bevis på att de inte brydde sig. Själv kunde jag ringa och "bryta" med dem- dvs säga upp all kontakt och skälla ut dem - men förväntade mig ändå 10 samtal i rad. Så där höll det på. Sen blev jag inlagd en månad och stack till Grekland...



Tack för en bra början på bloggen- super.



Kram

2008-06-13 @ 00:25:48
URL: http://psykbrytet.blogg.se/
Postat av: Linblomma

Hej!



Jag jobbade med en kvinna som också hade telefonfobi, men i jobbet (vi jobbade på ett äldreboende) var hon ändå tvungen att prata ibland.



Hon och jag pratade om detta en gång, och hon sa att hon brukade låta sin syster ringa viktiga privata samtal, och om hon ändå var tvungen att ringa själv hade hon gjort långa manus att följa.



Jag trodde vid denna tid att jag var helt ensam om att få magknip av telefoner och skakningar av att rapa upp färdiga monologer för människor jag aldrig träffat och inte kunde se i ögonen.



Numera klarar jag de flesta samtal, även utan att förbereda mig. När jag läser ditt inlägg blir jag glad att jag kan detta nu, och jag hoppas att du också kan komma dit en dag.

2008-06-13 @ 08:46:28
Postat av: Dementia

Skönt att man inte är ensam om sina fobier!

Men ensam om något är man egentligen sällan.

2008-06-13 @ 15:13:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0