kontrolleradgalenskap

När jag började insjukna år 2001 kom jag först till vårdcentralen och en bra läkare där, hon remitterade mig till öppenpsyk. 3 månader senare ringde de från öppenpsyk och sa att jag borde söka till Studenthälsan då jag var student, för öppenpsyk hade så långa köer.

Jag ringde Studenthälsan och fick en tid veckan efter hos Dr W. (Notera att Studenthälsan INTE är en del av lanstingsvården.)
Jag gick regelbundet hos Dr W i nästan 3 år efter det.
Jag fick en mycket bra bemötande, jag fick medicinsk behandling och viss samtalskontakt.
Dr W remitterade mig till öppenpsyks psykolog, men efter 8 gånger hos henne insåg jag att jag inte hade speciellt mycket att prata om.
Dr W satte aldrig någon definitiv diagnos på mig, utom när han sedan sjukskrev mig, då var han tvungen att sätta en diagnos och det blev depression.
Jag har läst hans journalanteckningar och det är bara i hans journalanteckningar jag kan känna igen mig själv. Jag har läst många andra journalanteckningar där jag inte känner igen mig.
Dr W hade givetvis jobbat inom landstingspsykiatrin i många år innan han kom till Studenthälsan, men jag misstänker att han inte var så nöjd med den diagnoshets och övermedicinering som landstingspsykiatrin sysslar med.

Jag minns fortfarande väldigt tydligt hur Dr W uppmanade mig att försöka vara mer social.
"Socialstyrelsen har inga siffror på hur många vänner man borde ha....men du borde ha någon iaf." Något sådant sa han.
Dr W var mycket bra, istället för att säga att jag var paranoid, sa han att jag var nojjig, vilket avdramatiserade det hela på ett väldigt bra sätt. Gradvis fick jag allt med förtroende för Dr W och kunde berätta mer om mig, något som ledde till att jag senare blev medicinerad med anti-psykotisk medicin och även sjukskriven.
Hade det inte varit för Dr W, hade jag nog blivit mycket, mycket sjukare innan min sjukdom upptäcktes, eftersom jag tenderade att isolera mig.
Jag är i dag väldigt tacksam för att jag råkade hamna hos Dr W i tid. I början av mitt insjuknande.

Jag minns när Dr W satt mig på en låg dos Haldol första gången och det var -tankemässigt- som att svänga av från en flerfilig motorväg in på en liten grusväg. Då hade jag inte den extrema tanketrängseln mer.
Det blev lugnare och jag kunde göra en sak i taget.
Jag gör fortfarande en sak i taget, eller försöker iaf. Det går inte annars. Jag blir förvirrad.

Dr W var speciell för mig, nästan magisk och jag är i dag glad att jag hamnade på Studenthälsan pga Öppenpsyks belastning.