Planer
Jag har hämtat mig från chocken om utförsäkringen som stirrar mig i vitögat.
Jag har pratat med folk på Inre Rum och med min psykolog, vi är ense om att OM utförsäkringen kommer redan i April, så kan det bli en katastrof. Får jag dock en respit så känner jag att jag har mer tid att se över mina möjligheter, så jag har börjat redan nu.
Vad vill jag göra?
Jo jag har länge viljat arbeta med mindre barn i förskola/ lågstadie för att jag tror på att barnen är vår framtid och därför behöver en bra start i livet. Kan jag vara med och ge dem det, så har jag gjort något stort.
Min mamma är fritidspedagog, så jag vet att det kan vara ett hårt jobb men samtidigt väldigt givande för annars skulle hon inte vara så engagerad.
Jag tycker om barn, jag har 20 talet kusinbarn och fungerar bra ihop med dem. Barn verkar gilla mig också.
Även om jag har ett stort tålamod, så daltar jag inte för jag vet att det inte är konstruktivt. Givetvis är alla barn olika, men många av dem behöver gränser och de behöver testa vart gränsen går, det är upp till oss vuxna att visa vägen.
Vad är jag bra på?
Jag har ofta ganska lätt för att se andras behov. Jag har tålamod och är uppfinningsrik. Får jag en idé kämpar jag för att förverkliga den, oavsett om det handlar om att skriva en liten dikt eller ett långt mer tidskrävande och omfattande projekt. Jag lyssnar på andra, även om jag kan vara rätt pratglad ibland.
Jag har barnasinnet kvar, jag har absolut inga problem med att leka. Jag må vara vuxen, men Lego är ju faktiskt en fantastisk uppfinning!
Skulle jag klara av Lärarprogrammet och jobb efter det?
Här kommer vi in på saker jag verkligen inte vet i nuläget, men om jag inte försöker så får jag aldrig veta.
Jag har stöd av familj, vänner och vård. Jag kan ju t o m ha min mor som mentor. Jag har 6 terminers studiestöd kvar och en vilja av titan.
Skulle få jobb med min historik och diagnos?
Tyvärr är jag ganska skeptisk. Men, OM jag skulle ta mig igenom lärarprogrammet, så skulle jag nog bli väldigt skeptisk till huruvida min diagnos egentligen stämmer. Inte så att jag inte tror att folk med schizofreni omöjligen skulle klara av det. Men, i mitt fall finns det flera frågetecken kring diagnosen anser jag. Nu är det ju dock extremt vanligt att schizofrena ifrågasätter sin diagnos och man kan bli mer eller mindre frisk, faktiskt.
Till våren kan jag förhoppningsvis läsa en liten 7,5 p kurs 50% på distans för att känna mig för om jag orkar.
Till hösten, om jag inte då är utförsäkrad, vill jag läsa en liten kurs till, vad vet jag ej.
Sen är vi inne på 2012 och då blir det nog dags att försöka komma in på Lärarprogrammet i så fall.
Det är väl så planen ser ut just nu. Om den kommer att bli av och fungerar, får vi se om några år.
Jag har pratat med folk på Inre Rum och med min psykolog, vi är ense om att OM utförsäkringen kommer redan i April, så kan det bli en katastrof. Får jag dock en respit så känner jag att jag har mer tid att se över mina möjligheter, så jag har börjat redan nu.
Vad vill jag göra?
Jo jag har länge viljat arbeta med mindre barn i förskola/ lågstadie för att jag tror på att barnen är vår framtid och därför behöver en bra start i livet. Kan jag vara med och ge dem det, så har jag gjort något stort.
Min mamma är fritidspedagog, så jag vet att det kan vara ett hårt jobb men samtidigt väldigt givande för annars skulle hon inte vara så engagerad.
Jag tycker om barn, jag har 20 talet kusinbarn och fungerar bra ihop med dem. Barn verkar gilla mig också.
Även om jag har ett stort tålamod, så daltar jag inte för jag vet att det inte är konstruktivt. Givetvis är alla barn olika, men många av dem behöver gränser och de behöver testa vart gränsen går, det är upp till oss vuxna att visa vägen.
Vad är jag bra på?
Jag har ofta ganska lätt för att se andras behov. Jag har tålamod och är uppfinningsrik. Får jag en idé kämpar jag för att förverkliga den, oavsett om det handlar om att skriva en liten dikt eller ett långt mer tidskrävande och omfattande projekt. Jag lyssnar på andra, även om jag kan vara rätt pratglad ibland.
Jag har barnasinnet kvar, jag har absolut inga problem med att leka. Jag må vara vuxen, men Lego är ju faktiskt en fantastisk uppfinning!
Skulle jag klara av Lärarprogrammet och jobb efter det?
Här kommer vi in på saker jag verkligen inte vet i nuläget, men om jag inte försöker så får jag aldrig veta.
Jag har stöd av familj, vänner och vård. Jag kan ju t o m ha min mor som mentor. Jag har 6 terminers studiestöd kvar och en vilja av titan.
Skulle få jobb med min historik och diagnos?
Tyvärr är jag ganska skeptisk. Men, OM jag skulle ta mig igenom lärarprogrammet, så skulle jag nog bli väldigt skeptisk till huruvida min diagnos egentligen stämmer. Inte så att jag inte tror att folk med schizofreni omöjligen skulle klara av det. Men, i mitt fall finns det flera frågetecken kring diagnosen anser jag. Nu är det ju dock extremt vanligt att schizofrena ifrågasätter sin diagnos och man kan bli mer eller mindre frisk, faktiskt.
Till våren kan jag förhoppningsvis läsa en liten 7,5 p kurs 50% på distans för att känna mig för om jag orkar.
Till hösten, om jag inte då är utförsäkrad, vill jag läsa en liten kurs till, vad vet jag ej.
Sen är vi inne på 2012 och då blir det nog dags att försöka komma in på Lärarprogrammet i så fall.
Det är väl så planen ser ut just nu. Om den kommer att bli av och fungerar, får vi se om några år.
Hoppet dom dog
Dagen efter valdag och jag är så otroligt besviken, ledsen, orolig och ångestfull.
4 år till med högerregering innebär att jag, liksom många andra kommer att utförsäkras. Jag vet ännu inte när, kanske i april, kanske om två år. Oavsett när, så kommer det att bli en katastrof för mig och jag är rädd, riktigt jävla rädd för att jag inte ska klara av stressen och pressen.
Jag har under de senaste åren byggt upp en stabil situation som gör att jag mått ganska bra på sistonne, men nyckeln till detta är att jag fått tid att rå om mig själv, jag har sluppit hantera den stress som gör mig sjuk.
Utförsäkring skulle inne bära 3 månaders arbetslivsintroduktion och sedan jobbsökade - på heltid.
Jag ska då gå från 0 till 100% direkt och vet mycket väl att jag inte kommer att kunna hantera det.
Att jag får en panikattack när detta går upp för mig, säger kanske en del om att mitt psyke ÄR skört.
Jag har gråtit, fått andningssvårigheter, overklighetskänslor och fått ta lugnande för att klara av att gå till psykologen idag, där jag kämpade för att inte bryta ihop igen.
JAG VILL INTE TILLBAKA TILL RUTA ETT!
Jag har kämpat så otroligt mycket för att komma hit, men det verkar som om benen kommer att slås undan.....det är bara en tidsfråga. Frågan är om jag orkar resa mig igen? Nån gång.....
4 år till med högerregering innebär att jag, liksom många andra kommer att utförsäkras. Jag vet ännu inte när, kanske i april, kanske om två år. Oavsett när, så kommer det att bli en katastrof för mig och jag är rädd, riktigt jävla rädd för att jag inte ska klara av stressen och pressen.
Jag har under de senaste åren byggt upp en stabil situation som gör att jag mått ganska bra på sistonne, men nyckeln till detta är att jag fått tid att rå om mig själv, jag har sluppit hantera den stress som gör mig sjuk.
Utförsäkring skulle inne bära 3 månaders arbetslivsintroduktion och sedan jobbsökade - på heltid.
Jag ska då gå från 0 till 100% direkt och vet mycket väl att jag inte kommer att kunna hantera det.
Att jag får en panikattack när detta går upp för mig, säger kanske en del om att mitt psyke ÄR skört.
Jag har gråtit, fått andningssvårigheter, overklighetskänslor och fått ta lugnande för att klara av att gå till psykologen idag, där jag kämpade för att inte bryta ihop igen.
JAG VILL INTE TILLBAKA TILL RUTA ETT!
Jag har kämpat så otroligt mycket för att komma hit, men det verkar som om benen kommer att slås undan.....det är bara en tidsfråga. Frågan är om jag orkar resa mig igen? Nån gång.....
