Syrebrist
Galenskapen kontrolleras knapphändigt med billigt vin och Nick Cave.
Ångesten sköljer över mig med starka vågor.
Det är som om luften inte innehåller tillräckligt med syre och jag har bröstsmärtor.
Det kryper i hela kroppen men jag orkar inte ta en promendad, jag vill inte gå utanför dörren alls.
Hela tiden i beredskapsläge, som om något jagar mig.
Jag försöker lugna mig med billigt, vitt vin och Ellossurfande för att försöka hitta källan till denna ångest kan jag inte riktigt.
Bostadsfrågan? Kanske, men jag har ju väldigt goda chanser att få kontraktet här. Hade dom viljat ha bort mig här ifrån så hade dom ju sagt upp mig för länge sedan.
Ekonomin? Den ser faktiskt ovanligt hyffsad ut i nuläget.
Vikten? Nej, har ju gått ned mer under den gångna månaden än jag räknat med.
Anti-depp-abstinens? Möjligt, men det har faktiskt gått en hel månad utan Efexor nu.
Isolering? Jag varit väldigt asocial de senaste veckorna ja, men det är mitt val.
Framtiden? FK kan komma med underliga förslag, kicka ut mig i "arbetslivet" om ett år, men troligtvis gör dom inte det. Troligtvis blir jag om två år pensionär.
Drömmar? Ja det har jag gott om på nätterna och jobbiga är de. Elaka drömmar som lämnar underliga känslospår efter sig hela dagarna sedan. Spår av närhet och samklang, men jag är glad att jag inte minns merparten.
Jag mår egentligen inte direkt dåligt, tror jag. Så jag vet fan inte vad jag har ångest över.
På ett sätt längtar jag bort, men jag vet inte till vad eller vart.
Mest är jag nog jävligt förvirrad just nu.
