I morgon
Sen samla ihop mig och ringa min kp, trots att jag hatar att ringa. Inte för att det är nått fel på henne, tvärtom, hon är väldigt bra. Men jag och telefoner funkar inte ihop. Förmodligen får jag lämna ett meddelande på hennes svarare.
Vad jag ska säga när kpn ringer upp har jag funderat en hel del på. Det bästa är nog att vara hyffsat saklig och kortfattad, så att jag inte behöver telefonera så länge. Ska ju ändå träffa henne på onsdag, så prata kan vi göra då.
Mot bättre vetande, köpte jag chips idag, men påsen är fortfarande oöppnad för när jag kom hem var jag inte sugen längre. Jag funderar på att äta några chips, mest för att ha det gjort liksom.
Det är sällan jag köper chips och när jag gör det brukar en påse räcka i flera dagar. Jag är helt enkelt en väldigt dålig chips-ätare.
Jag funderade kort på att köpa choklad istället, men mindes när jag gjorde det sist i våras. Då fick jag en grav sockerchock efter bara några bitar och mådde jäkligt illa. Så, no more choklad för mig.
Prishöjningar på Vulkan.se
Det innebär att även jag måste höja priserna om man beställer böcker via mig.
I nuläget är den enda betalningsmöjligheten hos Vulkan.se Visa- eller Mastercard, därför kan man även beställa böckerna via mig, då inte alla har dessa kort.
Vulkans leveranstid är 2-3 veckor, således blir det något längre om man beställer från mig.
Ork
Efter många om och men samt ett telefonsamtal från farmor, lyckades jag ta mig ur sängen i dag också.
Helst vill jag tillbaka till den och stanna där men jag borde dammsuga eftersom morsan eventuellt kommer hit i morgon.
Vart jag ska få orken till dammsugning ifrån vet jag inte.
Efexor bör trappas upp gradvis under några veckor, ungefär en halv evighet känns det som och jag vet mycket väl att det inte ens är säkert att jag blir bättre av den. Jag kan bara hoppas.
Att skriva detta inlägg tar mer tid än vanligt, jag tappar bort ord, tankarna låser sig och hela jag går i snigelfart.
Avledbart dysforisk
Detta stämmer väldigt väl fortfarande. Även om jag är rätt sänkt, så blir jag på bättre humör av att prata eller skriva om Putte.
Nu har han ju varit på semester i Småland över sommaren, men eventuellt kommer han tillbaka på söndag. Det blir trevligt att ha honom här igen, även om han är hyperaktiv ibland och väcker mig kl 6.
Han har fått en massa god mat i Småland och varit ute i hagen, så han är nog rätt nöjd med sin semester.
Nederlag
Jag mår illa och har ont i huvudet. Jag trött, rastlös och vill sova bort resten av denna dagen.
I morgon ska jag kanske försöka ringa min kontaktperson på psykosvård öster, om jag orkar, om jag klarar av telefonin.
Varför har hon inte email? Det är ju för sjutton 2008!
I morgon återupptar jag Efexor-behandlingen, med eller utan läkarens godkännande, för detta går inte. Jag har inte tid eller ork att vara deprimerad och det är det som stundar. Vid detta laget känner jag igen symtomen och förvärringen av dem riktigt väl, eftersom jag varit i olika grader av depressiva tillstånd till och från i över 10 år. Jag kan det här.
Jag ska inte dra alla symtom, eller graderna av dem, för jag vill helst inte tänka på det.
Jag vill inte tänka på nederlaget.
Det är som det är.
Nu ska jag fixa varm choklad, ta en cigg och invänta Stesolidens verkan.
Sen ska jag förhoppningsvis lägga mig tidigt, somna tidigt, sova gott HELA natten och inte vakna vid kl 6.
Höstluft
Jag har en vecka på mig att vända utvecklingen, eller nedvecklingen kanske man ska kalla det. För på onsdag nästa vecka ska jag till min kontaktperson och mår jag inte bättre då, får jag ta och erkänna det och eventuellt börja med anti-depp igen. Sen hoppas på det bästa.
Jag hoppas att Sound Pollution är snabba på att levera, skulle verkligen vilja har SFFS-skivan i morgon. Att den skulle komma redan idag är nog att hoppas på för mycket. Jag kan ju istället hoppas på att det dimper ned kontrakt för påskrivning i brevlådan idag. Det vore väldigt skönt om det gjorde det.
Avvaktar
Det är svårt att veta hur ärlig man skall vara med sitt mående när man bloggar, riktigt svårt. För man vill ju inte oroa folk, eller hur? Man vill inte låta sitt dåliga mående ta plats i andras tankar.
Efter en tillbakablick i min pappersdagbok, så kan jag bara konstatera att jag mår sämre och de depressiva symtomen blir fler och värre. Det är vad jag måste prata med min kontaktperson nästa vecka, jag avvaktar tills dess även om jag i teorin kan återuppta Efexor-käkandet redan nu. Men, jag vill inte ge vika, jag vill inte erkänna ett nederlag.
Det var ju inte så här det skulle bli.
Livstecken
Det regnar, jag tvättar och fortfarande har jag inget hört om lägenheten.
Men, jag har beställt Suffocate For Fuck Sake-skivan från Sound Pollution.
Skulle kunna fylla i blanketten för ansökan om aktivitetsersättning, men det känns inte så lockande och det är inte nån panik på den punkten än. Jag borde däremot städa lite, men det är ju så otroligt tråkigt och dammsugaren för en massa oväsen.
Eller så kan jag göra ingenting.
15de November
Förmodligen kommer jag att beviljas hel Aktivitetsersättning till nån gång i början av 2010, sen är jag för gammal för den ersättningen, dvs 29 år och exakt vad som händer då vet jag inte.
Pratade med en kompis i går om arbete, koncentration och så. Jag kom väl fram till att jag näppeligen skulle kunna koncentrera mig 2 timmar, men inte utan problem och inte varje dag. Ärligt talat tappar jag tråden i det jag skriver just nu, det händer ganska ofta och det är därför en del av mina inlägg kan te sig rätt osammanhängande.
Som min kompisa sa "Det måste vara frustrerande att vara medveten om sin potensial, men begränsad av koncentrationen."
Ja, det är extremt frustrerande, men jag kan verkligen inte göra så mycket åt det.
Jag minns sist jag gjorde en psykologisk utvärdering, det var två år sedan och den innehöll flera olika moment som var knepiga. Utvärderingen varade i två dagar, första dagen 10-12 sen lunchtimme och 13-15. Andra dagen 10-12 lunch och 13 till ca 15.
Efter förstadagen, när jag kom hem, var jag så mentalt slut att jag grät efter att ha försökt minnas olika tal, ord, gjort huvudräkning, lagt skumma pussel, grupperat ord, logik-test och tolkat bilder. Det enda som gick riktigt bra, var allmänbildningen.
Utvärderingen var frivillig och en del av ett forskningsprojekt, så i efterhand förbannade jag mig själv för att jag ställt upp.
Jag gjorde en liknande utvärdering 2004 men den gick nog bättre, även om den visade på en "ojämn begåvningsprofil" och uppenbara problem att strukturera och tolka nya situationer, så tror jag att koncentrationen var bättre då.
Förhoppningsvis slipper jag fler sådana utvärderingar.
Suffocate For Fuck Sake
Måste införskaffa denna skiva, på nått sätt.
Det regnar och dagisungarna på andra sidan gården har äntligen gått in för att äta. Ett av barnen gallskrek konstant i en kvart tidigare.
Jag gick på dagis och vi lekte palentologer/arkeologer i sandlådan, grävde upp dinosaurieben och flintknivar precis som dom gjorde i VetenskapensVärld. En gång gick jag och tre andra barn ut i strejk, vi vägrade gå in för att äta mellamål. Utan vi kröp in i den stora "taggbusken", där vi gjort gångar. Exakt varför vi strejakade minns jag inte, jag vet heller inte vart vi lärt oss ordet "strejk", men vi visste att det innebar att man satte sig emot något.
Lekis har jag lite minnen av. Det var nära att vi petade ut ögonen på oss själva i myshörnan, när vi illustrerade begreppet "det var nära ögat" som rösten på sagobanden avslutade berättelserna med.
Något jag inte tänkte på då, för tjugo år sedan, var att alla flickor i min lekisgrupp skulle bli hårfrisörskor eller sjuksköterskor och ha 2-3 barn.
Själv tänkte jag bli arkeolog och barn hade jag inte en tanke på.
Nu blev jag aldrig arkeolog, även om jag läste Antikens kultur- och samhällsliv i ett år, där en gnutta arkeologi ingick.
Jag vill inte bli arkeolog längre, jag vill inte bli någonting alls för jag ÄR.
Tillfälligt avbrott
Tillbaka till vad?
Har det varit annorlunda de senaste 5 åren?
När var jag senast nöjd med livet? När vaknade jag på morgonen och tänke "detta blir en kul/intressant/givande dag"?
Jag minns att jag någon gång i våras kanske, påstod att jag var "hög på livet", men det varade inte speciellt länge och nöjd var jag inte direkt. Nej, jag var smått manisk och fick för mig att jag skulle hålla i alla trådar samtidigt, vilket givetvis inte gick.
Eller var det förra året?
Jag förstår inte riktigt hur jag själv tänker kring detta.
Det är inte "tillfälligt" när det varar i långa perioder, månader och år.
Så varför inbillar jag mig att jag snart ska orka mer, må bättre, få ett någorlunda normalt stämningsläge?
Jag vet att man kan tillfriskna från schizofreni, även om det inte är helt vanligt. Är det vad jag går och hoppas på? Nej.
Jag tror inte att jag kommer att bli frisk.
Mitt paranoida tänkande är djupt rotat, stresströskeln fortsatt väldigt låg, depressiviteten är mitt normalläge och som den surnade grädden på det härskna moset, så fungerar min frontallob inte som den skall.
Ändå låtsas jag som om jag har ett annat normalläge, ett som inte är fyllt av paranoia, ångest och depressivitet.
När sanningen är att detta varit Jag i många år och inte något "tillfälligt".
Ja jag har höga krav på mig själv trots min sjukdom, det har jag alltid haft, trots att jag gång på gång fått sänka dessa krav mycket och ofta.
Men, upp med hakan och var positiv!
Hoppet är det sista som lämnar en!
Det är en dag i morgon också!
Ja morgondagen kommer att se ut ungefär som idag och jag kommer inte vakna med ett leende på läpparna, för egentligen vet jag att det är dom "bra dagarna" som är tillfälliga och jag kommer aldrig tillbaka från mig själv.
Gårdagens dikt
Tyngden av toner och ord
slår mig hänsynslöst i bakhuvudet
på vagn 3 till Kålltorp
Likt gatsten mot den renaste fönsterruta
träffar sanningen mig
Jag kommer aldrig att glömma
trots klippta band och domnade år
17 minuters bitterljuv plåga
är mer än den totala restiden
och sammankopplar dåtid och bister framtid
medan en svärm av ansikten flimmrar förbi
men lämnar mitt utryckslöst
Omhuldad av hemmets tillfälliga skimmer
haglar verbala spyor ut i cyberrymden
för att mötas av oförstående ögon och menlös sympati
Den kemiska lobotomin når aldrig minnets vrår
när jag är tjugosju år och utan planer
oförmögen att leva i det förbannade nuet
som enbart är ett blanksteg med då och sen
Helene Johansson 2008
Paus-knappen
Jag beslutade mig således att inte sticka till Inre Rum-kontoret, då jag förmodligen ändå inte skulle ha mycket att hämta där idag eftersom paus-knappen i min sk. själ är neddtryckt.
Promenaden dit och hem skulle säkert ha gett mig något förvisso. Känslan att gå, gå fort och långt, bort från olika saker.
Klockan är halv fyra och jag har inte varit ute idag. Att det är fint väder rör mig nog inte i ryggen.
Lite stolt är jag att jag övervann min telefonfobi så pass att jag lyckades ringa Försäkringskassan och KANSKE fick jag namnet på "rätt" person samt telefonnummer. Jag orkade dock inte ringa mer när jag väl fått tag i detta telefonnummer, men något skall jag väl ha att oroa mig över.
"det finns inget svar!" skriker Lifelover-killarna i mina billiga datorhögtalare.
Nej, det finns inget svar. Eller som min numera totalt frånvarande Guru skulle ha sagt: "Svar är för bögar och hemlösa!"
Min Guru M har jag inte sett några cyberspår efter på flera veckor, vilket är tämligen ovanligt. Efter cirka fem år är jag väl förtrogen med hennes internetvanor. Hon försvinner då och då, men brukar var tillbaka efter ett par veckor. Dock har det gått betydligt fler veckor än så nu och jag anar oråd på ett totalt egoistiskt sätt.
Jag vet mycket väl att hon kan vara död och det skulle faktiskt inte förvåna mig det minsta.
Men om det är så, vem fan ska jag nu utbyta cynismer med via MSN??
Söndagshumör
Det är söndag och således infaller mitt söndagshumör.
Det karakteriseras vanligen av total jävla meningslöshet, med undantag de ganska få söndagar då jag är bakis. För är jag bakis en söndag kan jag åtminstonne sova bort dagen och tycka att det är hyffsat meningsfullt.
På en söndag är mångt och mycket stängt, man kan inte ringa vikiga samtal och man får ingen post som möjligvis kan innehålla information om ENS STORSLAGNA FRAMTID.
Sen anses det även att man inte kan dricka alkohol en söndag, då man bör jobba på måndag. Det skiter jag i just denna söndag förvisso, jag har 6 folköl i kylen som jag absolut tänkte hälla i mig lite senare. Ok det är bara folköl, men nått annat får man inte tag på på söndagar eftersom Systemet är STÄNGT.
Dessutom jobbar jag när jag känner för det, det lilla jag gör som kan kallas "jobb" vill säga som mest kretsar kring att skriva InreRum-relaterade saker. I dag har jag otroligt nog blivt färdig men min omarbetade version av en gammal krönika tex, så jag JOBBADE en söndag, vilket man heller inte ska göra frivilligt. Åter igen, det skiter jag i.
På söndagar skiter jag i rätt mycket känns det som, kanske till och med mer än vanligt.
Det enda positiva idag var att läsa ett uppdaterat Psykbryt , vilket alltid är givande.
Att jag faktiskt blev klar med krönikan ser jag inte som särskligt positivt, då jag säkert kunde färdigställt den för en vecka sen, men det sket jag i.
Att sitta på 3an spårvagn, men låten "Twentysix & full of plans" som spelar i lurarna med en icakasse innehållandes ett sexpack folköl, ett kålhuvud och två risifrutti, blev totalt surrealistiskt idag. Exakt varför vet jag inte. Kanske en aning för att denna låt berör mig som en gatstenar mot ett fönster - varje gång.
Låten är 17,20 minuter, jo du läste rätt, strax över 17 minuter varar denna bitterljuva soniska berättelse skapad av bandet Suffocate For Fucks Sake, troligtvis ett av världens bästa bandnamn. Jag har inte den blekaste aning om ur vilken biografi bandet tagit "tal-delarna" i låten och jag bryr mig nog inte om det, jag kommer säkert aldrig att läsa den ändå.
Där ,på 3an mot Kålltorp, insåg jag hur mycket av mitt liv är ett luftslott. Hur mycket tid, ork och tankekraft som jag ständigt lägger på planer som aldrig blir verkliga, på "fantasier" om vad som SKULLE kunna hända och dessa konstanta upprepningar av förflutna händelser och ord. Jag kommer aldrig att kunna leva i nuet, hur mycket jag än försöker eftersom nuet känns så mycket som ett blanksteg.
En gång längtade jag efter att "börja om", att få en ny, oskriven sida i livets fånkatalog och jag har försökt, men saker och ting har ju en tendens att upprepa sig ändå. Man kan inte fly från sig själv och sitt bagage.
Det är kanske just det som "Twentysix & full of plans" ger mig aningar om.
"WILL I NEVER FORGETT??"
Nej, psykoserna må vara rätt långt bortmedicinerade, depressionerna avklingade och ångesten inom min "normalzon", men jag kommer aldrig att glömma.
Jag glömmer inte den gången en sköterska klippte av ett plastarmband med personnummer från min handled och jag skickades hem från St.Lars till en tom lägenhet, ett icke-fungerande kylskåp, nada tillsyn och ett inre kaos.
Någon gång efter det, hade jag tydligen skrivit en ny slogan till psykiatrin i Skåne. I ett anteckningsblock fanns texten "Psykiatrin - sköt dig själv eller skjut dig själv".
I dag är jag rätt bitter, bitter och inte tillräckligt senil, men jag jobbar på det.
Hipphipphurra
Men, det var nära att jag inte kom iväg pga ångest. Dock lyckades jag lugna mig tillräckligt mycket för att åka iväg till Järntorget utan att glömma presenten, men kameran glömde jag dock.
Det är en bit till Järntorget och jag måste åter igen prisa den som uppfann mp3-spelaren! För jag har svårt att åka kollektivt utan musik i lurarna. Jaja jag vet att freestaylen finns också och är en minst lika bra uppfinning, men mp3-spelaren är snäppet bättre.
I dag borde jag bli klar med krönikan jag segat med i två veckor.
Den är ju klar egentligen, men den skrev jag ju för några månader sen och jag har lite svårt för att ta upp tråden på den igen helt enkelt. Ska även skriva en annan liten "grej", men vet inte hur jag ska formulera mig där än.
40 årsfest i morgon
I morgon fyller en väninna hela 40 år och det skall givetvis firas!
Lite svårt att tror att det är 40 hon fyller dock, 30 vore egentligen mer troligt.
Det känns väldigt vuxet att fira en väns 40 års dag.
Jag kanske har begynnande åldersnoja? Nån gång måste ju åldersnojan komma antar jag, men det är kanske lite tidigt vid 27 år?
Fast, det finns ju risk för att jag förtidspensioneras om ett par år, så noja kanske är helt befogat i mitt fall?
OJojojojo, jag hittade faktiskt ett gammalt blandband idag! För er som inte inte vet vad det är, så är det en typ av inspelningmedia som användes före den brännbara cd-skivan kom.
Bandet fick jag av en nätpolare i Belgium, som jag nu tappat kontakten med. Detta band är otroligt mycket nostalgi och inspelat för 10 år sedan tror jag. Jäklar va glad jag är som hittade det och det fungerar!
Nu ska jag nostalgitrippa!!
Ofokuserad
Någon gång nu under hösten, kommer jag att få papper från Försäkringskassan som meddelar att mitt beslut om Aktivitetsersättning går ut till våren. Det är alltså dags att ansöka på nytt snart, men all den vånda det innebär.
Det vore tillräckligt jobbigt att fylla i den 5-sidiga blanketten och dessutom få läkaren till att skriva ett intyg, men så enkelt ska det givetvis inte vara.
Nej, för jag kan bara få aktivitetsersättning ytterligare ett år när jag söker på nytt då den övre åldersgränsen är 29 år.
Så OM jag får förlängd aktivitetsersättning med ett år, blir det sista året och vad som händer sen har jag inte en jäkla aning om.
Tyvärr får jag nog säga att jag knappast kommer att bli "frisk" tills jag fyller 29, OM jag någonsin alls blir frisk nog för att försöka jobba eller plugga på heltid. Det känns väl inte så där väldigt troligt att jag vaknar på min 29 års dag och schizofrenin är som bortblåst och frontalloben fullt fungerande.
Nej, kognitivt blir jag snarare sämre. Minnet framför allt är ett reellt problem och koncentrationen har bara blivit något bättre på vissa saker, som att läsa.
Prognosen känns inte så otroligt bra, jag vet mycket väl att det kommer att bli tal om förtidspensionering nästa år och det känns inte så himmla kul även om det förmodligen är det mest realistiska.
Lite shopping
Claes Olssons var givetvis med i planerna och där köpte jag på mig batterier, brännbara cd-skivor och faktiskt en stegräknare också! Givetvis en billig sådan, då jag aldrig skulle lägga ut en massa pengar på en sådan. Men, för 79 kr fick jag en som inte bara räknar steg, utan också det ungefärliga avståndet man går samt hur många kalorier man förbränner. Den har även en tidtagarfunktion. Det kändes som ett ganska bra inköp.
Jag var in en sväng på Indiska också, där jag hittade svarta, gosiga benvärmare i exakt samma material som vantarna jag köpte där förra året!
Sen tittade jag lite på HM och Kappahl, därefter kändes det som om jag varit i Nordsatan hur länge som helst, men i realiteten var det bara strax över en timme. Jag är inte sån att jag kan gå i affärer hur länge som helst, även där tappar jag form av koncentration efter ett tag och blir en zombie som bara vill hem.
Tyvärr, måste jag säga, hittade jag väldigt snygga kängor också, men 999 kr har jag inte att lägga på kängor även om jag faktiskt skulle behöva nya. Förhoppningsvis håller de jag har ytterligare en vinter, trots att de börjar gå sönder lite grann.
Eller så köper jag en trisslott och blir miljonär, alternativt, gifter mig rikt?
Tillfällig rikedom
Så nu har jag betalat alla inkomna räkningar. Dock har hyresinbetalningskortet inte kommit, så det ser ut som om jag är rik på mitt saldo. Men, inbetalningskortet kommer förmodligen i dag eller i morgon, så jag är bara låtsas-rik.
Förtillfället dammar jag av och filar till en gammal krönika som jag skrev för det nu mera nedlagda zinet Lpop.
Den handlar om att "komma ut ur journalen" som jag kallar det, dvs att vara öppen med att man har en psykiatrisk diagnos, vilket absolut inte är lätt pga alla fördommar som folk har.
När jag skulle publicera min diktsamling "Kontrollerad Galenskap" via Vulkan.se , fick jag verkligen ta en mycket seriös funderare på om jag skulle publicera den under mitt riktiga namn eller en pseudonym. Beslutet blev att använda mitt eget namn, men det var inte lätt.
Jag kan fortfarande bli nojjig över det, rädd för att tex grannarna ska få reda på att jag har diagnosen schizofreni och bli avogt inställda emot mig.
Men, jag fattade beslut om att inte bli skrämd till tystnad pga folks fördommar och det håller jag fast vid.
Jag har dock full förståelse för de som inte vågar tala om sina psykiska problem, som aldrig våga yppa ett ord om sin diagnos. Det är otroligt svårt att få någon som helst förståelse från "friska" personer då de matas med fördommar från media hela tiden.
Om man ska komma ut ur journalen, så får man vara beredd på allt och dessutom behöver man har kunskap om sin sjukdom, så att man kan informera folk om hur det egentligen är och på så sätt försöka minska andras fördomar.
Jag har fått alla möjliga konstiga frågor. Allt från den klassiska: "Så du har flera personligheter?" till direkt kränkande och idiotiska frågor som: "Hur tänkte "järnspettsmannen"?"
Ja, hur tänkte han??? Hur sjutton ska jag veta det???!!!! Jag har aldrig träffat honom och vi har ingen telepatisk kontakt.
Ibland undrar jag verkligen vem det är som är sjuk..... För vem som är korkad brukar inte vara så svårt att avgöra.
Från Off till On
Men, nu är det så att efter ett tags hyperaktivitet från jag alltid ångest, något som jag är väl medveten om.
Således tog jag Stesolid och hade turen att T kom online på msn så jag kunde tjöta med honom i stället för att umgås med mina egna tankar.
Så avleddes det mesta av ångesten som tur var.
I dag är jag inte riktigt lika offside, men det känns ändå som om jag vaknade på helt fel sida.
Söndagar brukar kännas ganska meninglösa tycker jag, men denna söndag är det nog värre än vanligt.
Klockan är bara kvart i fem, så lägga sig redan kan jag ju glömma tyvärr. Även om jag möjligtvis skulle kunna somna en stund, så har jag ingen lust att krångla till min dygnsrytm.
Offside
Egentligen vet jag inte exakt vad offside betyder inom fotbollen, men för mig betyder det att min hjärna inte fungerar som vanligt. Jag ska verkligen inte säga att hjärnar inte fungerar "normalt", för DET vet jag mycket väl att den inte gör. Det visade ju den "cerebrala blodflödesmätningen" redan för några några år sedan och jag tror verkligen inte att min hjärna blivit bättre sen dess.
Nej, minnet har till exempel bara blivit sämre och sämre.
Koncentrationen är ju inte direkt på topp heller, även om jag lyckats öva upp den lite så att jag numera kan läsa flera sidor i en bok i sträck! Men, det är inte som förr och kommer aldrig att bli som förr.
Saxat ur journalen:
"CBF 040623 visar inga patologiska avvikelser med dock noteras avsaknad av frontal aktivering...."
"Fyndet kan delvis förklaras av tidiga förändringar baserade på patientens psykossjukdom men går ej närmare att uttala sig om enligt docent W."
Efter mina minimala efterforskningar på engelska Wikipedia, så fann jag att det tydligen är vanligt hos personer med schizofreni att ha frontallobs-problem. Dock man man inte säga huruvida dessa problem orsakar schizofreni, eller om det är schizofrenin som orsakar förändringarna i frontalloben.
Jag gör mitt bästa för att inte begränsa mig själv eller min tillvaro, men faktum är att jag verkligen har stora svårigheter med minne och koncentration. Något som gör att jag har svårt att följa med i diskutioner efter ett tag tex, för jag minns då inte vad som sagts eller vem som sa vad.
En del, som inte riktigt känner till mina kognitiva problem, kan uppleva mig som inte speciellt diskutionslysten och det har t o m hänt att folk blivit lite sura när jag efter ett tag inte orkar diskutera längre. Men det är sällan ämnet för diskutionen som tröttar ut mig, det är diskuterandet i sig, då mitt "arbetsminne" inte är bra.
Detta med att hålla reda på vem som sagt vad, gör att jag ibland inte orkar vara social, för det kräver viss koncentration när man konverserar, vare sig det är en djupare diskution om Jung´s "kollektiva omedvetna" eller mer lättsamt prat om goda ölsorter.
Hur minne och koncentration samverkar när man är social, har jag blivt väldigt mycket mer medveten om sen jag insjuknade. Vissa tycker att det är avslappnande att vara social, men det kan jag inte påstå att jag tycker och det är nog en bidragande orsak till varför jag ofta är rätt asocial.
Jag orkar helt enkelt inte.
Promenera mera!
Det blev Olskroken tur och retur, vilket börjar bli min vanliga runda på lite mer än 6 km.
Solen gassade på och det var hyffsat varmt att ta sig upp för den backiga Härlandavägen när jag skulle hemåt.
Men jag är nöjd med dessa 6 km även om jag har lite ont i fötterna nu.
Fick erbjudande om att hänga på en gratis "humorkväll" i dag, men jag känner mig lite humorbefriad och folkskygg, så det hade nog inte varit en bra idé.
Pengar är på väg in på mitt konto, men kan inte användas förrän på tisdag. Det är dock skönt att se dem på väg så att inte FK har krånglat till det. Måste dock erkänna att det sticker lite i ögonen att se pengarna men inte kunna röra dem, men så är det alltid. Jag borde vara van.
Nej jag har nog inget vettigt att skriva i dag heller.
Spontan-promenad
Efter cirka 30 minuters grubblande om huruvida jag skulle gå till närmsta Konsum eller knata 3 km till Ica Olskroken, så bestämde jag mig för konsum.
Men, när jag gått dom få minuterna ned till Konsum beslutade jag mig för att fortsätta till Olskroken för det var väldigt trevligt promenadväder, så det gjorde jag.
Det var som vanligt väldigt skönt att promenera, men hem tog jag bussen eftersom jag hade handlat frusen lax och bussen går ju faktiskt lite snabbare. Annars hade jag nog gått hem också.
I morgon blir det nog samma promenad-sträcka, fast tur och retur.
Annars har jag verkligen inte gjort mycket idag och det var bara reklam i postlådan.
Skrämselhicka
Jag gick in på hemsidan som det bostadsbolag som äger huset här har och kollade vilka lägenheter som var lediga.
Man slarvar ju ibland lite när man läser, vilket jag gjorde, så först läser jag att en längehet är ledig i MIN uppgång, på MIN våning....och det finns bara två längenheter på varje våning.
Paniken hann nästan sätta igång innan jag läste tydligare och insåg att den lediga lägenheten är i huset bredvid.....
En lättnadens suck!
För er som inte läst så mycket här tidigare, så är det svårt att förstå varför jag blir så nojjig över detta.
Men, det är så här att jag bott i denna lägenhet i 19 månder via ett sk. "referenskontrakt", dvs att Fastighetskontoret har första handskontraktet och jag i min tur hyr av Fastighetskontoret.
Detta beror på att jag fick lägenheten via kommunens Lägenhetsbyrå när jag var hemlös och då är 18 månaders "prövotid" standard innan man kan få överta första handskontraktet.
För tillfället går jag och väntar på besked om huruvida jag får överta kontraktet och beskedet kan i princip komma när som helst.
"Inblick" kickade igång
I dag kickade vi i gång arbetet med projekt Inre Rums blad "Inblick - i Inre Rum".
Temat för nästa nummer blir "diagnoser" och i dag spånade vi på material och idéer till vad vi ska skriva om i detta ämne.
Efter två timmars spånande gav jag upp och stack hem, för det är ungefär så länge som jag orkar koncentrera mig på vad folk säger.
Jag handlade lite på hemvägen, lax-bitar bland annat. Lax är otroligt gott!
Sen tog jag bussen hem i regnet, men jag gick iaf till Inre rum, vilket är 3,2 km enligt Eniro.
Jag sov rätt uselt i natt, så just nu är jag trött och känner mig inte speciellt sammanhängande. Det lär bli läggdags tidigt idag känner jag.
Positivt är iaf att det bara är en vecka kvar tills "pensionen" kommer.
Glöm inte att hälsa på hos Psykbryt och Psykiatrin när ni ändå surfar omkring!
Drinkkväll
Bra musik och många, många skratt också!
I dag blir det inte lika roligt verkar det som. Jag är uttråkad och kommer nog så förbli hela kvällen. Kan inte hänga på till Rockbaren pga ekonomiska skäl. Så jag får vä sitta här vid datorn och häcka med bra musik. Känns som om det kan bli en ganska seg kväll faktiskt.
Jag funderar på att ta en promenad, men jag känner mig egentligen inte speciellt peppad till det.
Borde nog fixa lite käk iaf...äta bör man...etc
Ytterligare 6 km närmare viktnedgång
Galenskapen har kontrollerats med motion
I dag traskade jag 6 km igen! Trots att batteriet i mp3-spelaren tog slut halvvägs till Olskroken, så knatade jag vidare både dit och hem. Fattig som jag är, sparade jag res-pengar på att gå också, fast iofs lade jag 53 spänn på en flaska vin, egentligen en pappförpackning vin iofs. Jag valde att köpa i pappersförpackning av det enkla själet att det är lättare att bära hem än en glasflaska om man ska gå 3 km. Det är såna småsaker jag tänker på när jag handlar på systemet, eller handlar alls.
Jag är väldigt petig med att planera, fundera över hur jag ska planera och sedan med att fullfölja planerna, annars fungerar inte min vardag helt enkelt.
Nu laddar jag mp3-spelaren, för sen ska jag åka buss till min polare M som för en gångs skull är hemma i GBG (han jobbar annars i Norge). Vi har inte sett sen nån gång i början på sommaren, så det ska bli väldigt trevligt. Det kommer lite mer folk också som jag heller inte träffat på länge, vilket är kul.
Enligt Vulkan.se, så har mina två böcker där sålt sammanlagt 53 exemplar.
"Kontrollerad Galenskap - dikter om psykiskt sjukdom" har sålt 29 ex.
"Ljuva hem! - bloggar ur "Hej, jag är schizo!" har sålt 24 ex.
Det är rätt bra försäljningssiffor och jag har bara ett ex av varje bok själv för tillfället, dom andra har sålts vidare.
De flesta av böckerna har sålts i riktig pocket och bara ett få tal i PDF.
Jag vet en del som köpt böckerna, men de flesta köpare har jag inte en susning om vilka de är.
"Twentysix & full of plans"
Låten "Twentysix & full of plans" med bandet Suffocate For Fucks Sake är väldigt bra, men samtidigt ger den mig flashbacks från när jag var ca 23 och full av planer.
I delar av låten läses det upp text på svenska som jag antar är från någon självbiografisk bok, där huvudpersonen har psykiska problem.
I ett av styckena blir personen i fråga inlagd på psykiatrisk avdelning och det är just där jag får flashbacks.
Även om jag inte minns allt från min första inläggning, så känns det igen. Viljan att bara springa där ifrån och aldrig sluta springa.
Jag sprang inte, med det gör personen i låten.
Jag minns inte heller så mycket från den andra inläggningen, det gör man inte alltid om man är i dåligt skick. Speciellt inte när man har problem med minnet som jag har. Jag minns kopiösa mängder kaffe och att det var kallt att vara rökare eftersom det inte fanns något rökrum, man var tvungen att gå ut och det var mitt i vintern.
Jag minns att jag vid flera tillfällen upptäckte själv att det inte var rätt piller i min medicinkopp, fel färg och fel form. Ibland fick vi inte våra nattmediciner, då den som ansvarade för medicindelningen glömt detta och gått hem. Men, jag orkade inte bråka om det, det skulle ta mer energi än vad jag hade.
Att bo på korttidsboende för psykiskt funktionshindrade var ungefär lika illa som att vara inlagd, förutom att man inte kunde bli utskriven och hemskickad - man hade ju inget hem att komma hem till.
Men, man hade iaf ett eget litet rum med en dörr som gick att låsa.
Att kunna vara i sitt rum, bakom en låst dörr var livsviktigt, inte bara för att känna att man hade något eget utan även för att vissa boende egentligen var så sjuka att de borde varit på avdelning. Det vill säga, man kunde aldrig veta om, när eller hur någon skulle flippa ur.
Där bodde jag i 3 månader, ständigt på min vakt och alltid med dörren låst.
6 km med musik
Galenskapen kontrolleras av trötthet
I dag promenerade jag iväg till Svingeln, det är ca 3,2 km dit.
Sen fick jag för mig att jag skulle gå hem också, ytterligare 3,2 km alltså, så det gjorde jag.
Det är ganska kvavt i GBG idag och hemvägen innebär en lång uppförsbacke, så det blev lite svettigt men jag gjorde det!
6,4 km alltså!
Jag känner mig otroligt duktig nu!
Jag kan om jag vill! Dessutom sparar jag pengar på att gå istället för att åka kollektivt eftersom jag inte har månadskort nu. Spara pengar behöver jag göra för som vanligt ser ekonomin inte så bra ut och det är två veckor kvar tills jag får pengar.
Nu är jag förvisso lite öm i fötterna, men det går ju över och jag måste väl inte direkt göra om denna promenaden i morgon redan.
Det känns väldigt skönt att ha "hittat" promenerandet igen. Jag promenerade mycket förr, i Eslöv, då jag hade 2 km ned till tåget och jag pendlade till Lund. Jag gick ofta både till och från stationen då samt ibland någon kvällspromenad.
Att gå är den bästa motionsformen jag vet, speciellt med bra musik i mp3-spelaren.
I dag fick min mp3-spelare lite tillskott i form av 3 låtar med bandet Waning, som jag är ganska förtjust i. Med slank också en 17 minuterslåt av bandet Suffocate For Fucks Sake, som jag hoppas få höra mer av i framtiden.
Det är blackmetalband och JA, även tjejer kan lyssna på blackmetal.
Jag har tex gjort så i flera år nu. Jag ser verkligen fram emot Waning´s debut-skiva, för de 3 låtarna de haft på MySpace ett tag nu och som nu går att ladda ned från hemsidan, är riktigt lovande. Jag är rätt kräsen av mig ibland, men tex "Crowning Apathy" är väldigt bra.
Får hoppas att fullängdaren kommer nån gång under resten av detta år och att min musik-langare Total Holocaust Records tar in den i distron snabbt som attan.
Det var den sommaren
Det har regnat hela jävla dagen, öst ned för det mesta. Jag kan inte ens ha mitt vanliga rökfönster öppet som jag brukar ty det regnar in då.
För en stund sedan droppade det bara lite och jag begav mig snabbt mot Ica och lika snabbt hem, sen började det ösa ned igen.
Det mesta jag gjort idag var att tvätta och det gick utan incidenter, men fan va tvätt jag hade pga den tidigare värmen.
Den här sommaren har gåt otroligt fort tycket jag och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag har gjort under tiden. Förutom det lilla besöket i Linköping så har sommaren mest passerat i ett töcken. Det är kanske lika bra det? Många minnen kan ju vara jobbiga.
Jag kanske skall skatta mig lycklig över mitt dåliga minne?
För att "drömma sig tillbaka" till whatever glada stunder känns mest jobbigt och kontraproduktivt.
Home sweet home
Dagen började i Småland med ett rejält ösregn som gjorde sköldpaddan lite piggare. Den arten - amerikansk dos-sköldpadda- gillar nämligen sommarregn, vilket har en väldigt naturlig förklaring. De är omnivorer, dvs allätare, alltså äter de även "kött" i form av daggmask och sniglar. Så kommer det regt, så kommer det mer mat!
Kunde dock inte ta ut Putte då det regnade lite fööör mycket.
Slappade mest till det var dags för skjuts till tåget som tog mig hem till Göteborg.
Tåget var proppfullt av popoffer som varit på Emmabodafestivalen....så det luktade lite sunkigt på tåget måste jag säga.
Såg också några av de fulare utstyrslar någonsin! En kille hade lila byxor och en mintgrön tröja! Han måste varit färgblind.... jag hoppas nog det iaf.
Hem kom jag dock, huset stod kvar som tur är.
Jag är en aning trött av resande och av att inte ha sovit i min egen säng på några nätter.
Nu blir det nog inget resande på ett tag, åtminstonne inte många mil. Har mer eller mindre lovat att hälsa på i Varberg i sommar, men det har inte blivit av än, det är dock inte så långt dit så det hinns kanske med nån helg.
Hemmåt
Hoppas att det inte är fullt på tåget.....men det har väl varit Emmaboda-festivalen...så det kan vara en del folk.
Ska bli skönt att komma hem.
I går spelade jag och föräldrarna kort på altanen, två omgångar och jag vann båda två! Det är rätt ovanligt då min far är en jäkel på kortspel. Några öl blev det också, gott.
Sköldis mår fint, även om han blivit av med en klo på ena frambenet, förmodligen har han fastnat i gräsrötter när han varit ute. Men klon håller på att växa ut igen och det ser fint ut, så det är ingen fara. Nu är han ute på vift i vardagsrummet eftersom det spöregnar, så han får stanna inne. Men han gillar när det regnar för det innebär att han får daggmask.....
Han ska vara kvar här nån månad till på semester, sen kommer han tillbaka till GBG. Nu ska det ju tydligen regna en massa men lite sol till kanske det blir iaf, så att han kan utnyttja sin stora hage på ca 3 kvm. Rätt stor yta för en liten sköldpadda.
Nu i veckan drar nog Inre Rum i gång igen, eller nästa vecka kanske?
Och jag får ta och börja skriva på föredraget som jag ska hålla i September, så att jag inte behöver stressa ihop nått sen.
Linköping t o r
Jag och morsan bodde på hotell inne i Linköping, trevligt med lite "lyx" då denna resa var det längsta jag har möjlighet att komma ut på i sommar. Torsdag kväll spenderades hos J men bebisgullande och god mat. På fredagen blev det en del rea-shopping och jag hittade ovanligt mycket faktiskt, sen åkte vi till J igen och grillade och gullade ännu mer med lillan.
Efter en väldigt varm shoppingdag, så var det otroligt gott med en kall öl på hotellets uteservering på kvällen.
En sak jag gillar med att bo på hotell, är anonymiteten och att folk kommer och går, sen är det ju inte fel med hotellfrukost heller..... Jag hade nog inte bott på hotell på nästan 10 år, jag har ju inte råd med sån lyx själv, men nu betalade morsan.
I morse, efter en hotellfrukost till, så begav vi oss mot Småland.
I morgon åker jag hem med tåg, ska väl försöka hinna med ett besök hos farmor och farfar i morgon också.
Det blir förmodligen lite kortspel här i kväll, som vanligt här i Småland.
Sköldisen mår fint. Han är mätt och glad efter all god mat han får. Lite lyx för honom att få färska jordgubbar och hallon från trädgården och vara ute i sin stora hage. Fast just nu sitter han i terrariet och jäser.
Borta bra, men hemma är väl bäst.....
