Psykosdröm

I natt drömde jag förmodligen den värsta mardrömmet i mitt liv - någonsin.
Jag finner inte riktigt ord för att beskriva det.
I drömmen var jag psykotisk, helt jävla vrålpsykotisk. Såg hemliga tecken på världens undergång. Jag hallucinerade människor som kom genom låsta dörrar och väggar, dom vägrade låta mig vara, dom slog mig när jag desperat försökte ringa psykakuten. Slog mig, drog i mig och fan vet allt.
Varje gång jag fick tag i telefonen och försökte slå nummret så blev det fel, jag kunde inte hitta rätt knappar, jag kunde inte läsa siffrorna i telefonkatalogen.
När jag äntligen kom fram till en telefonist bara skrek jag på hjälp men blev bortkopplad.

Sen....sakta sakta vaknade jag i en säng med ljusa lakan, solen tittade in genom ett litet fönster i ett vitt rum.
Jag var räddad! Neddrogad men räddad....trodde jag....
En lätt knackning på drömdörren och sen var jag tillbaka i drömpsykosen, i en främmande längehet och fortfarande försökte jag ringa psykakuten.
Sedan flög jag, eller rättare sagt, mitt medvetande flög. Ut genom taket upp i natthimmeln bland stjärnorna.
Det var som om min själ verkligen inte klarade av mer just då.
Tillbaka slungad givetvis. Tillbaka till helvetet och drömpsykosen.
Jag minns inte allt, jag orkar inte minnas allt.

Till slut vaknade jag - på riktigt. Vaknade till vad som förmodligen är den verkliga världen.
Svettig, gråtande och livrädd.

Det är väl femtielfte gången jag drömmer att jag är psykotisk, jag borde vara van, men det blir jag nog aldrig.
Psykoser är det värsta jag upplevt.
Krypande vetskap om att man inte är själv i lägenheten -trots att dörren är låst.
Ögonblicket då man inser att telefonsamtalet i går aldrig skedde, det var inbillning.
Vetskapen om att man inte kan lita på sig själv och sina sinnen.


Skrivet den 24 jan 2008 20:31   


Gamla sår

Läste artiklarna om bostadsbristen i Göteborg nu.
Det är nått jag känner väl till, väldigt väl.
Att läsa om det var som att slita upp gamla sår. För det var inte ens ett år sedan som jag blev hemlös och tvingades bo på ett korttidsboende för psykiskt funktionshindrade.
Då... i höstas höll min värld verkligen på att rämna pga boendet.
Redan under sommaren förra året började jag bli stressad eftersom jag visste att jag bara kunde bo kvar i 2a handslägenheten till September.
Jag letade febrilt på Boplats, lade in annonser, svarade på annonser osv....men ingenting.
Till slut var det en vecka kvar och Socialen såg då till att jag hamnade på korttidsboendet, som jag brukar kalla Gökboendet.
Där blev jag kvar i tre månader.
Tre helvetiska månader där mitt liv låg på is. jag försökte att inte tänka, inte känna, inte vara.
Jag mådde otroligt dåligt, blev tvungen att ta mycket mediciner för att inte försvinna in i en stress-framkallad psykos. Jag sov dåligt och fick börja med sömntabletter igen, som knappt hjälpte. Jag knaprade lugnande för att inte förgås av ångest. Jag tröståt för att försöka stilla en avgrundsdjup oro.

Det var nog de värsta månaderna i mitt liv, utan tvekan. Och då har jag ändå gått igenom flera helveten tidigare...men då har jag haft ett hem, det hade jag inte på Gökboendet. Jag hade ett litet rum och ingen fast adress.
Inget hem, ingen trygghet.
Jag är ingen bohem, jag har en svår psykisk sjukdom och jag behöver trygghet och fasta punkter i vardagen.
Jag kräver inga mirakel, jag kan nöja mig med en kopp kaffe i morgonsolen i mitt kök.

Efter tre månader kom min chans. En lägenhet, ett sk. referens-boende med möjlighet till första hands kontrakt efter 18 månader.
Jag åkte och tittade på lägenheten, mindes inte alls nått av vad jag såg.
Det var ju dock en lägenhet! Så jag tackade jag så fort jag kunde givetvis.

Denna lägenhet är, förutom adekvata mediciner, det bästa som hänt i hela mitt liv tror jag. Min lägenhet, min räddning.
Jag trivs otroligt bra här på min 47 kvm, även om det är gas-spis.
Det är lugnt och skönt, här händer inte mycket, men det är det jag tycker om. Lugnet. Ro.

Kvällen efter inflyttningen hamnade jag i ett slags fysiskt chocktillstånd.
Jag frös, skakade och var förvirrad.
Flera månaders stress, oro, ångest och rotlöshet var nu över.
Jag släppte taget och låg i min säng länge och bara existerade.
Sedan påbörjade jag ett nytt liv, i min nya lägenhet

Skrivet den 10 apr 2007 21:13


Minnen från St.Lars

Det är nästan exakt två år sedan jag nervöst stövlar in på St. Lars psykiatriska akutmottagning i Lund.

Minnena känns både väldigt avlägsna och nära. Ibland känns det som om jag fortfarande sitter i det lilla rökrummet på 32an, men lika ofta känns min vistelse på avdelning 32 bara som en dröm.

När jag kommer in till psykakuten är jag gravt paranoid och deprimerad. I väntrummet söker jag överallt med blicken för att kolla efter mikrofoner och kameror, för jag är övertygad om att jag är iaktagen.

I mitt huvud skriker Tanken att jag ska gå hem, jag ska inte söka hjälp. Vitrockarna kommer att hjärntvätta och förgöra mig. Tanken maler i mitt huvudet, uttalar den ena brutala elakheten efter den andra.

Jag vet inte hur länge jag sitter dubbelvikt i väntrummet, men till slut får jag träffa en läkare som ställer lite frågor. "Hur mår jag?", "Äter jag medicin?" "Vilka mediciner?"

Sedan måste han ringa ett samtal. Någon frågar om jag röker och berättar att det finns en rök-väntrum. Jag blir visad in dit, sätter mig och röker mekaniskt.

Vitrocken kommer tillbaka och berättar att han ringt jourhavande överläkare, dom vill lägga in mig för observation direkt. Tanken skriker åt mig att säga nej, att vägra och gå hem, men jag orkar inte.

En sköterska kommer och sätter ett identifikationsband kring min handled, sedan åker vi hiss upp till avdelning 32.

Jag blir visad runt på avdelningen innan en vitrock tar med mig till matsalen och ger mig en macka och en kopp varm choklad. Den snälle vitrocken försöker prata med mig, men det går inte så bra för jag är så långt borta.

Det är sent på kvällen nu, klockan är kanske 23.


Jag sätter mig i det lilla lilla rökrummet med de få cigg jag har kvar. Fläkten surrar sövande, jag kryper i hop i en av de mörkblå plaststolarna. Jag känner mig lugnare. Jag är inlåst, ingen kan få tag på mig här. Det lilla, gulnade rökrummet ger mig trygghet för jag har alltid gillat som, trånga rum.

Plötsligt inser jag dock vart jag är och att jag inte har något med mig mer än handväskan. Inga glasögon, inga linsburkar, ingen tandborste - ingenting.

Jag sitter på St.Lars avdelning 32 och det jag oroar mig över är mina linser.


Skrivet den 26 feb 2006 13:35  


RSS 2.0