kontrolleradgalenskap

Låten "Twentysix & full of plans" med bandet Suffocate For Fucks Sake är väldigt bra, men samtidigt ger den mig flashbacks från när jag var ca 23 och full av planer.
I delar av låten läses det upp text på svenska som jag antar är från någon självbiografisk bok, där huvudpersonen har psykiska problem.
I ett av styckena blir personen i fråga inlagd på psykiatrisk avdelning och det är just där jag får flashbacks.
Även om jag inte minns allt från min första inläggning, så känns det igen. Viljan att bara springa där ifrån och aldrig sluta springa.
Jag sprang inte, med det gör personen i låten.

Jag minns inte heller så mycket från den andra inläggningen, det gör man inte alltid om man är i dåligt skick. Speciellt inte när man har problem med minnet som jag har. Jag minns kopiösa mängder kaffe och att det var kallt att vara rökare eftersom det inte fanns något rökrum, man var tvungen att gå ut och det var mitt i vintern.
Jag minns att jag vid flera tillfällen upptäckte själv att det inte var rätt piller i min medicinkopp, fel färg och fel form. Ibland fick vi inte våra nattmediciner, då den som ansvarade för medicindelningen glömt detta och gått hem. Men, jag orkade inte bråka om det, det skulle ta mer energi än vad jag hade.

Att bo på korttidsboende för psykiskt funktionshindrade var ungefär lika illa som att vara inlagd, förutom att man inte kunde bli utskriven och hemskickad - man hade ju inget hem att komma hem till.
Men, man hade iaf ett eget litet rum med en dörr som gick att låsa.
Att kunna vara i sitt rum, bakom en låst dörr var livsviktigt, inte bara för att känna att man hade något eget utan även för att vissa boende egentligen var så sjuka att de borde varit på avdelning. Det vill säga, man kunde aldrig veta om, när eller hur någon skulle flippa ur.
Där bodde jag i 3 månader, ständigt på min vakt och alltid med dörren låst.