kontrolleradgalenskap

Galenskapen har kontrollerats med 40 minuter konditionsträning.

För ett fåtal år sedan hade jag verkligen garvat om nån sett in i min framtid och där fann att jag skulle införskaffa årskort på ett gym och använda det regelbundet. Även om jag dragits med övervikt i varierande grad under de senaste 3-4 åren, så har tanken på att träna på gym varit långt borta - fram tills för ett år sedan.

Jag har alltid hatat gympan i skolan, även om jag då inte alls var överviktig och där av mina snygga IGn i gymnasiets gympa. In så att jag inte tycker om att röra på mig, jag älskar att promenera men jag vill helst vara osynlig då.
Jag gillar inte att synas, jag vill inte vara i fokus. Åtminstone inte fysiskt. Jag vill inte ha en grupp på ett 10-tal klasskompisar som väntar på att jag ska springa och hoppa ned i en sandgrop, något som jag för övrigt finner totalt meningslöst.
Så att träna på ett gym med min övervikt bland vältränade människor som glor, ja det fanns liksom inte på kartan.
Trodde jag.
Men en dag när jag motvilligt klev på vågen och siffrorna stannade på 95 kilon, så bröt jag ihop - rejält. Jag saknade min gamla kropp, min riktiga kropp så som den var innan all psykofarmka och innan de förlamande depressionerna.
Jag saknade min 55 normalviktiga kilon och min förr så goda kondition så in i helvete.

När tårarna tog slut, efter att jag vägt mig en andra gång i någon slags löjlig förhoppning om att vågen visade fel, så insåg jag att det inte fanns mycket att välja på längre. Dieter och promenader i alla ära, men skall man tappa ca 30-40 kilon så krävs det mer än så. Som den realist jag är började jag dock ta fler och längre promenader, jag justerade även mat-intag och lyckades tappa 2 kilon på nån månad. Detta med tanken om hårdare träning på gym i bakhuvudet.
Nu råkar det vara som så, att det finns en mindre gymanläggning här i närheten, bara några minuters promenad bort fanns det potentiella botemedlet både mot min övervikt och det hat jag utvecklat mot min kropp.
Finansierad av min moder traskade jag en dag in på gymmet och köpte ett klippkort på 20 gånger och hälsades varmt välkommen av en trevlig personal. Detta klippkort blev använt också! Jag började försiktigt träna två gånger i veckan och det gick, trots att jag var smärtsamt medveten om jag var en av de fetaste på gymmet, men ensam och fet var jag iaf inte!

Jag bekantade mig snabbt med min nya flirt - the Eliptical Trainer (ET!). En maskin på vilken man tränar konditionen på ett skonsamt sätt och rörelserna kan liknas med att gå stavgång i uppförsbacke. Mitt första möte med ET varade enbart i 7 minuter och sedan kändes jag mig lite döende. Övning ger färdighet dock och är man som jag - än envisare är synden, så ger man inte upp.
Numera är mitt rekord på ET hela 75 minuter (!), men för det mesta kör jag 30-45 minuter, beroende på tid och dagsform. ET har gett mig benmuskler som inte är att leka, betydligt bättre kondis och även en fastare bakdel.

Jag några kilon lättare nu och midjemåttet har krympt med 10 cm, men fram förallt mår jag bättre. Inte bara fysiskt utan psykiskt också. Motion sägs motverka depression, men jag hävdar att motion även förebygger ångest.
Jag har haft ångestpromblematik i många år och fått alla möjliga piller för det, men regelbunden träning funkar fan så mycket bättre och har dessutom inga jobbiga biverkningar utom möjligtvis att man svettas.

Jag har slutat bry mig om folk glor på mig på gymmet. Dels för att min vikt inte är deras problem, jag har årskort och lika stor rätt att träna som alla andra där. Men det är även så att folk som till synes är vältränade, inte alltid är det.
De må har gigantiska muskler del av dem,  men ingen vidare kondis har jag märkt.
Att synas är inte lika obehagligt längre, åtminstone inte på gymmet för där känner jag mig hemma nu. Det är mitt gym.

Jag skiter i hur mycket nån tar i bänkpress eller benpress, för jag har kört 75 minuter ET. 75 minuter....sug på den!