Det är ok

Galenskapen kontrolleras tillfälligt med sobril.

Folk frågar hur jag mår och jag svarar automatiskt att det är ok.
Det är inte ok. Jag pendlar konstant mellan hypomani, stark ångest och depressivitet för tillfället. Men, jag orkar inte förklara för alla som frågar. Mest av allt vill jag inte ta plats, jag vill inte att folk ska oroa sig och jag vill inte att andra ska ge min jäkla ångest större utrymme än vad den redan har.
Jag vet att de flesta menar väl när de frågar hur jag mår, men sådana frågor känns mest jobbiga för jag vet inte hur mycket av sanningen jag klarar av säga. Om jag säger hela sanningen kan det bli för verkligt.

Under perioder med starka psykossymtom och regelrätta psykoser, så fick jag ibland för mig att jag faktiskt var osynlig, något jag tyckte var otroligt befriande. Under dessa perioder isolerade jag mig nästan totalt också, det kunde gå veckor utan att träffade någon annan människa och jag hade inte några vänner direkt. Något som psykiatern på Studenhälsan ansåg oroväckande och enligt journalen också sjukligt.
Nu gör jag det igen, isolerar mig alltså. Min kontakt med omvärlden sker lite knapphändigt via internet.
Jag vet mycket väl att det inte är bra, men jag behöver det! Jag behöver få vara ifred just nu. Framför allt behöver jag inte mer material att älta, dvs jag ska inte prata en massa med människor eftersom det gör mig än mer paranoid.

En mening kan jag tolka på väldigt många olika sätt om jag är på det ältande humöret och det är jag nu.

Jag vill förminska mig själv, men framför allt vad jag känner och tänker. Jag vill inte ta upp så stor plats, men å andra sidan gör jag kanske inte det heller. De som frågar hur jag mår kanske gör det av ren artighet, inte för att de egentligen vill veta. Jag målar in mig i ett hörn, jag skriver ju detta öppet på det gudomliga Internet, där med tar jag plats. Dock skriver jag inte detta för att folk ska tycka synd om mig, inte ens jag själv tycker speciellt synd om mig längre. Jag skriver detta för att ge ER de få, eventuella läsare jag har, en inblick i hur det kan vara att ha en psykisk sjukdom, att vara galen.
För det finns otroligt mycket fördommar.....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0