Journaler del 3
I går ringde en kvinna från BUP Värnamo angående det mail jag skickade till dem om mina journaler.
Mina journaler finns kvar trots att det gått 10 år.
Kvinnan undrade om jag hade möjlighet att läsa journalerna på plats, men då jag bor i GBG nu så har jag inte det och jag vill ju ha egna kopior dessutom. Då informerade hon mig om att kostnaden för kopior och försändelse, vilket jag redan visste iofs. Journaler får inte skickas i brevlådan, utan som rekomenderat brev vilket kostar lite men det är det värt.
Hon dubbelkollade min adress och sen var det klart, så jag borde få journalerna mot slutet av veckan.
Inte något krångel direkt, men det hade jag inte väntat mig av BUP som inte haft med mig att göra på 10 år.
Det är 11 år sedan jag fick en akuttid i Jönköping nu.
Skolpsykologen skulle ha fixat en remiss till BUP Värnamo, men det drog givetvis ut på tiden i flera månader. Månader som jag hann bli sämre under och till slut blev det akut.
Jag var 16 år och kunde inget om psykiatri eller psykofarmaka, så jag trodde på läkaren som direkt skrev ut anti-depressiv medicin (men glömde faxa receptet till Apoteket givetvis).
En akuttid på BUP 1997 = en halvtimmes samtal och Zoloft-recept plus vidare remittering till närmsta BUP-mottagning, dvs. Värnamo.
Jag minns inte så mycket av mitt år hos BUP. Läkaren ställde nästan alltid samma frågor, använde samma 1-10 skalor.
"På en skala 1-10, hur mår du när det gäller ångest?"
"På en skala 1-10, hur mår du när det gäller hopplöshet?"
På den tiden kändes jag ingen skillnad mellan ångest och hopplöshet, jag visste kanske inte ens vad skillnaden var och brydde mig knappast. Jag har heller ingen aning om hur psykiatern uppfattade mig, då jag inte minns så mycket.
De flesta läkare noterar klädsel, kroppspråk och mimik i journalerna, tex "fattig ansiktsmimik" som det står nånstans i mina journaler. Detta för att det faktiskt finns en del yttre tecken på exempelvis depression.
BUP-journalerna känns som en pusselbit från mitt förflutna eftersom mina minnen från den tiden är så knappa. Om det var depression eller Zoloft som gjorde att jag inte minns mycket, vet jag inte.
Jag minns inte vilka som gick i min klass första gymnasieåret, innan vi valde inriktning och det blev nya klasser.
Jag minns knappt vilka lärare vi hade heller. Tydligen har jag läst en liten kurs i företagsekonomi, med ett G som resultat, men jag kan inget om ämnet, inte ett dyft.
Kanske kan journalerna fylla lite luckor, eller kanske inte....
Kvar är att ringa PRE i Eslöv och det ser jag inte fram emot direkt.
Mina journaler finns kvar trots att det gått 10 år.
Kvinnan undrade om jag hade möjlighet att läsa journalerna på plats, men då jag bor i GBG nu så har jag inte det och jag vill ju ha egna kopior dessutom. Då informerade hon mig om att kostnaden för kopior och försändelse, vilket jag redan visste iofs. Journaler får inte skickas i brevlådan, utan som rekomenderat brev vilket kostar lite men det är det värt.
Hon dubbelkollade min adress och sen var det klart, så jag borde få journalerna mot slutet av veckan.
Inte något krångel direkt, men det hade jag inte väntat mig av BUP som inte haft med mig att göra på 10 år.
Det är 11 år sedan jag fick en akuttid i Jönköping nu.
Skolpsykologen skulle ha fixat en remiss till BUP Värnamo, men det drog givetvis ut på tiden i flera månader. Månader som jag hann bli sämre under och till slut blev det akut.
Jag var 16 år och kunde inget om psykiatri eller psykofarmaka, så jag trodde på läkaren som direkt skrev ut anti-depressiv medicin (men glömde faxa receptet till Apoteket givetvis).
En akuttid på BUP 1997 = en halvtimmes samtal och Zoloft-recept plus vidare remittering till närmsta BUP-mottagning, dvs. Värnamo.
Jag minns inte så mycket av mitt år hos BUP. Läkaren ställde nästan alltid samma frågor, använde samma 1-10 skalor.
"På en skala 1-10, hur mår du när det gäller ångest?"
"På en skala 1-10, hur mår du när det gäller hopplöshet?"
På den tiden kändes jag ingen skillnad mellan ångest och hopplöshet, jag visste kanske inte ens vad skillnaden var och brydde mig knappast. Jag har heller ingen aning om hur psykiatern uppfattade mig, då jag inte minns så mycket.
De flesta läkare noterar klädsel, kroppspråk och mimik i journalerna, tex "fattig ansiktsmimik" som det står nånstans i mina journaler. Detta för att det faktiskt finns en del yttre tecken på exempelvis depression.
BUP-journalerna känns som en pusselbit från mitt förflutna eftersom mina minnen från den tiden är så knappa. Om det var depression eller Zoloft som gjorde att jag inte minns mycket, vet jag inte.
Jag minns inte vilka som gick i min klass första gymnasieåret, innan vi valde inriktning och det blev nya klasser.
Jag minns knappt vilka lärare vi hade heller. Tydligen har jag läst en liten kurs i företagsekonomi, med ett G som resultat, men jag kan inget om ämnet, inte ett dyft.
Kanske kan journalerna fylla lite luckor, eller kanske inte....
Kvar är att ringa PRE i Eslöv och det ser jag inte fram emot direkt.
Kommentarer
Trackback
