kontrolleradgalenskap

Nu är tanken att jag ska ha semester, eftersom projektet Inre Rum tar semester hela Juli.
Inte för att jag varit så aktiv i projektet på sistonne förvisso, men ändå.
Kan man verkligen ha semester när man är sjukskriven undrar väl folk. Har man inte alltid "semester" då?
Nej, det har man inte, för man kan inte ta semester från sin sjukdom. Att vara sjuk är ibland ett heltidsjobb.

Exempelvis upptas min tid av mycket planerande, vilket är ett måste för att jag ska klara av att ta mig för saker. Bara en liten sak som att gå till Icabutiken runt hörnet behöver jag planera. Att bara gå ut genom dörren lite planlöst och spontant går ytterst sällan.
Detta stora kontrollbehov kommer sig för modligen av mina svårigheter att prioritera, hantera nya situationer och att få saker gjorda. Planeringsbehovet har nog inte alltid funnits där, men jag är inte säkert.

Jag har försökt ta semestrar förr många gånger, men det brukar inte fungera så bra. Att bara slappa och läsa deckare går helt enkelt inte. Jag måste hänga upp mina dagar på att göra saker, även om det bara är småsaker. Jag vet inte hur man gör ingenting förutom de perioder jag varit väldigt deprimerad, för då har jag inte kunnat göra något.

I dag skulle jag väl säga att jag inte gjort nått, för så känns det. Men jag har handlat, gjort tzatziki, lagat mat, diskat, organiserat lite papper, vikt kläder och snart ska jag ta en promenad. Så jag har ju faktiskt gjort saker, men inte tillräckligt. Så känns det alltid, jag kan alltid göra lite mer anser jag. Jag borde kunna kräva mer av mig själv.

Nu mera vet jag dock att även om jag visst kan pusha mig själv till att göra mer saker, så ska jag inte göra det för i det långa loppet blir det för mycket. När jag börjar kräva mer av mig själv så slutar det illa, för jag kan inte sätta gränser för mig själv och vad jag vill prestera.
Jag tycker och har alltid tyckt att jag borde prestera mer, oavsätt vad jag gjort. När jag pluggade på universitetet så läste jag mer än heltid vissa terminer då jag tog en del små extrakurser, men för mig var det givet att jag skulle klara mer än de där 20 poängen. 

Jag har alltid ställt stora krav på mig själv och kommer kanske alltid att göra det, men jag har numera lite insikt i detta och kan oftast hindra mig från att ta på mig för mycket.
Kanske är mina prestationskrav anledningen till jag lever idag.
Jag kräver av mig själv att jag ska klara så mycket och med det menar jag även ångest, depressioner och psykoser.
Den förståelse jag har för att andra kanske inte alltid orkar, den gäller inte mig själv. För mig själv sätter jag ribban väldigt högt. För jag ska banne mig prestera och härda ut, helst båda delarna samtidigt. Detta inte för att jämföra mig med andra, nej, jag jämför mig med mig själv.

När betygen delades ut i högstadiet var jag aldrig speciellt intresserad av vad de andra fått, för jag jämförde mig inte med andra. En 3a i teknik var ett nederlag, trots att jag mycket väl visste att jag inte var intresserad av tekniken eller brydde mig om huruvida jag kunde sätta ihop en elkontakt. 5orna i svenska och engelska var jag nöjd med, högre betyg än 5or kunde jag ju inte få, men .....just det där "men", hade jag verkligen gjort mitt bästa ändå? Hade jag förtjänat mina 5or?
Kunde jag inte haft lite mer poäng på det där provet?
An so on..... ingen har ställt så stora krav på mig som jag själv gjort och gör.
Alla 5or och MVG till trots, så blir jag aldrig nöjd.
Alla gånger jag pressat mig till ytterligare 10 minuter kondisträning på gymmet gör mig inte heller nöjd.

Därför kan jag inte ta semester. Jag kan inte ta semester från mig själv och mina prestationskrav.