Två Föredrag
I tisdags var jag, Anneli och Annika från InreRum i Ängelholm och höll föredrag.
Jag och Anneli var rätt förkylda och på eftermiddagen fick jag även feber, men vi klarade det ändå!
"Psykets Historia" och "Slott och Kojja" var de föredrag som vi höll och det gick fint.
Men jag var helt död när jag kom hem! Fick i mig ett par mackor och sen blev det sängen.
Onsdagen gick åt till att försöka friskna till, eftersom vi skulle ha ytterligare föredrag på torsdagen.
Tillfrisknandet gick så där kan jag säga, trots stora mängder te på pilbark, salvia och mynta.
Men skam den som ger sig!
Upp klockan 6 på torsdagen och halv 9 var jag på Gyllenkroken och mötte upp Anneli, Henrik och Annika.
Denna gång skulle vi tala om våra olika erfarenheter av psykisk ohälsa i relation till arbetsförmåga och arbetsliv.
Jag pratade om hur min situation är just nu, om att jag inte riktigt vet när jag bli utförsäkrad eller vad som händer när jag blir det. Jag pratade också om vad jag skulle vilja göra, men att jag måste få ta det i min egen takt för att det skall fungera.
Det var en intressant dag och vi fick tillfälle att lyssna på två föredrag med spännande personer som hade viktiga saker att säga. (Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vad de heter just nu.)
Åter igen var jag rätt död när jag kom hem, förkyld som jag fortfarande är och eventuellt lite febrig.
Mentalt var jag så trött att jag nu inte riktigt minns vad jag gjorde när jag kom hem igår, vilket gör att jag ibland undrar varför jag gör detta.
Jag kom fram till att jag gör det för andra. Ersättningen är ingen jättesumma, jag får inte någon känsla av "revanch" när jag står där och pratar och att vara i centrum är inte heller något jag är så där jätteintresserad av.
Men, det finns många som inte kan eller orkar dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa, så jag gör det för dessa personer.
Dock känner man sig ibland väldigt utelämnad när man berättar om personliga saker inför många, helt främmande människor. Därför väljer jag att inte bli för personlig och inte berätta för mycket om mina känslor.
Det är dock väldigt skönt när åhörare kommer fram och tackar och uppmuntrar en att fortsätta när man pratat klart. Det gör det mödan värt.
Jag och Anneli var rätt förkylda och på eftermiddagen fick jag även feber, men vi klarade det ändå!
"Psykets Historia" och "Slott och Kojja" var de föredrag som vi höll och det gick fint.
Men jag var helt död när jag kom hem! Fick i mig ett par mackor och sen blev det sängen.
Onsdagen gick åt till att försöka friskna till, eftersom vi skulle ha ytterligare föredrag på torsdagen.
Tillfrisknandet gick så där kan jag säga, trots stora mängder te på pilbark, salvia och mynta.
Men skam den som ger sig!
Upp klockan 6 på torsdagen och halv 9 var jag på Gyllenkroken och mötte upp Anneli, Henrik och Annika.
Denna gång skulle vi tala om våra olika erfarenheter av psykisk ohälsa i relation till arbetsförmåga och arbetsliv.
Jag pratade om hur min situation är just nu, om att jag inte riktigt vet när jag bli utförsäkrad eller vad som händer när jag blir det. Jag pratade också om vad jag skulle vilja göra, men att jag måste få ta det i min egen takt för att det skall fungera.
Det var en intressant dag och vi fick tillfälle att lyssna på två föredrag med spännande personer som hade viktiga saker att säga. (Tyvärr kommer jag inte ihåg exakt vad de heter just nu.)
Åter igen var jag rätt död när jag kom hem, förkyld som jag fortfarande är och eventuellt lite febrig.
Mentalt var jag så trött att jag nu inte riktigt minns vad jag gjorde när jag kom hem igår, vilket gör att jag ibland undrar varför jag gör detta.
Jag kom fram till att jag gör det för andra. Ersättningen är ingen jättesumma, jag får inte någon känsla av "revanch" när jag står där och pratar och att vara i centrum är inte heller något jag är så där jätteintresserad av.
Men, det finns många som inte kan eller orkar dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa, så jag gör det för dessa personer.
Dock känner man sig ibland väldigt utelämnad när man berättar om personliga saker inför många, helt främmande människor. Därför väljer jag att inte bli för personlig och inte berätta för mycket om mina känslor.
Det är dock väldigt skönt när åhörare kommer fram och tackar och uppmuntrar en att fortsätta när man pratat klart. Det gör det mödan värt.
Kommentarer
Trackback
